Bonnieto

Veijo växer!

2012-01-08T21:11:00.000+01:00

Hej du styvmoderligt behandlade blogg!
Snart får jag tid till dig. Ska bara mysa, byta blöja, amma, duscha, gå promenad, leka med skallran och allt det andra först. Du fattar.

Veijo är här

2011-11-09T23:23:00.000+01:00

Länge leve Veijo!

Om Tranströmer och annat

2011-10-06T16:05:00.000+02:00

Jag och Palten i magen stannar hemma och vilar oss. Du växer långsamt och jag funderar på vad som ska stå i mitt förlossningsbrev. Jag vill inte se moderkakan, det har jag bestämt mig för. I magen ligger lillen och kämpar hårt för att få mat för att den där inte gör sitt jobb. Livets halvdöda träd...

Pratade med min doktor om Tranströmer idag. Vi ses så ofta att vi numera kan utbyta lästips.
"Romanska bågar" är hans favorit. Den fick mig att tänka på när jag besökte St Johns katedral i Valletta. Där i bönerummet satt äldre kvinnor med rosarios i händerna och mumlade fram sina böner. Jag bad också en bön för dig i magen men det blev så starkt och luften stod liksom stilla, jag kunde inte sitta kvar, inte andas.

Och "Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt".

Lyckliga skilsmässor, lyckliga äktenskap

2011-09-21T09:52:00.001+02:00

Dagarna knapprar på. Byxorna spricker när jag ska dra på mig gummistövlarna. Blöta löv skapar halkiga hinderbanor på väg till och från jobbet.

Nu är det alldeles snart ett år sedan jag och min man gifte oss man och Maria Sveland har just släppt en bok om lyckliga skilsmässor. Det finns sådana, det är jag säker på. Jag är till exempel ett lyckligt skilsmässobarn. Sedan om mina föräldrar var lyckliga under skilsmässan, det vet jag inte. De pratade inte om lycka med mig på det sättet.

En vän sa till mig att det var ett under att jag var gift. Hon sa det inte som en förolämpning på något sätt, kanske mer som en undring. Hur gick det till? Ja, jag vet inte. Kan man säga att det blev så, för det fanns ingen anledning att det skulle bli på något annat sätt. Jag är väldigt nöjd med det här med att vara gift, vad som än händer imorgon. Det var så vi bestämde jag och min man. Vad som än händer så är det såhär det känns idag; bra att vara gifta, kanske känns det så imorgon också, kanske inte.

Jag utvärderar inte hur lyckliga vi är i vår relation varje dag, en regnig onsdag orkar jag inte det. Men kvartalsrapporterna har sett bra ut hittills.

10 år senare

2011-09-08T10:59:00.000+02:00

Okej, på söndag 10 år sedan attentaten mot World Trade center (och Pentagon).

Det är väl en av de där grejorna man minns, var man var, vad man tänkte. Själv var jag på väg från mina genusvetenskapliga studier till min dåvarande pojkvän som bodde på Ålidhem. Det var krispig höst i luften och han ringde mig på mobilen och sa ”Har du hört vad som har hänt”. Så fick jag höra vad som hade hänt. Vi satt tillsammans och tittade på flygplanen som gång på gång körde in i de två tornen. Vi gick på hockey, Skellefteå AIK mot Björklöven och jag minns att de bad om en tyst minut och att alla skulle ställa sig upp. Jag var arg och höll tyst men vägrade ställa mig upp. Inte på grund av offren men på grund av att dessa offer ansågs så mycket viktigare än de icke-amerikanska offer som dagligen dör.

Jag kan förstå hur arg jag var då och jag kan förstå hur arg jag hade varit om jag vetat hur flat jag skulle bli. Alltså jag tror att det är naturligt, och tyder på erfarenhet, att man med åren blir mer nyanserad och analyserande. Att allt inte är svart eller vitt.

Förra året besökte jag Ground zero. Det rådde en märklig stämning där. Arbetet med att bygga en minnesplats var i full gång och på platsen syntes bara ett stort hål. Jag minns affärskvarterens täta skyskrapor och hur platsen där tornen stått blev en lysande punkt bland höghusens skuggor dit solen aldrig nådde. Känslan i ryggraden, känslan av död satte sig som en lukt i skinnet. Jag klarade inte av att stanna på platsen särskilt länge, ville inte ta med mig ”något” hem.

Död är död och mord är mord, det är det som blivit kvar av ideologin. Men att börja äta korv, rösta blått och tycka att folk får skylla sig själva, dit vill jag aldrig komma.

Déjà vu

2011-09-05T17:27:00.000+02:00

Så sitter vi där igen. I korridoren där golvet av grön plast letat sig upp på väggarna. Den slarvigt målade väggen i terrakottafärg, samma färg som på lokala pizzerian i alla städer jag bott i. Väven därunder som tränger igenom. Dörrar med greppvänliga handtag och skyltar med text som ”Sköljen” (där hoppas man att bebisen i magen inte kommer hamna) och ”Samtalsrum” (dit hoppas man att bebisens föräldrar inte ska behöva gå). Så får jag skaka min fuktiga hand med doktorns sträva och torra. Så får jag lägga mig på britsen återigen. Och sedan ska skallen mätas, armar, alla ben och hjärtat ska kollas. Ibland vill jag att de ska låta min unge vara därinne, bara få vara ifred - omätt och underbar.

Så maken håller handen och kollar bort tills vi får se Palten i 3D-bild och den där inne är perfekt såklart. Så himla fin med en mun stor nog att vända Mariekex i (arv från mig). Men ingen vet och kan såklart säga. Varför benen inte växer som de ska. Det kan betyda mycket och det betyder inte betyda något, vi får vänta helt enkelt. 79 dagar kvar till beräknad nedkomst.

Arvet och de gula koftorna

2011-09-03T18:41:00.000+02:00

Jag har fått ärva en massa kläder av min mamma och svärmor till den kommande bebisen. Det skiljer 15 år år mellan dem men två av plaggen jag fått ärva är nästan identiska.

Det är små gula koftor av ull i bebisstorlek, stickade med avancerade mönster och noggrannhet. Stickade av dem båda i syslöjden när de själva var barn. Det var så små flickor skolades, att de skulle bli mammor någon gång och jag antar att den gula färgen valdes för att man inte visste vilket kön barnet skulle ha (...).

På något sätt tycker jag att de där koftorna liksom representerar så mycket av hur vi fostras till olika roller. Jag tänker att de ska få påminna mig om det och därför har de legat där på byrån, otvättade tills min man får tid över att tvätta dem, för jag vill sätta punkt för de gula koftornas arv, här och nu.

Inte tuffare med åren

2011-08-29T13:23:00.002+02:00

Utanför mitt jobb sitter en liten Kaja, en sån där grå med små, små ljusgrå ögon. I fredags köpte jag en bondkaka till den. Den verkade inte rädd, den liksom bara satt där. Kanske hade den gjort illa vingen tänkte jag, så bondkakan kanske blev sista måltiden.

Jag glömde kajan men imorse var den där igen, jag skyndade till bussen och hann inte ge den något att äta. På bussen kommer jag ihåg att jag har ett äpple i väskan som jag kunde gett fågeln. Jag börjar nästan gråta och tänker att det ska komma en stor hund och bita ihjäl kajan, eller att vaktisen ska bryta nacken av den.

Jag börjar nästan gråta och känner skuld över att inte ägnat en tanke åt fågeln på hela helgen. Så tänker jag att jag måste tuffa till mig, att jag inte kan håll på så här. Men i sådana här lägen lyckas jag aldrig med just det. Då tycker jag att världen är hemsk, att alla måste dö, dö dö och att det är det enda som är säkert.

Jag undrar vad det skulle krävas för att jag ska tuffa till mig, skaka av mig, säga ”äsch”.

Här kan man läsa mer om Kajan, till exempel att "Kajan är mycket sällskaplig och vistas i stora flockar. Kajkolonin ställer solidariskt upp för en "mobbad" kamrat. Anhörighetskänslan är stark."

Angående förra inlägget

2011-08-26T17:31:00.000+02:00

Det gör mig ledsen att läsa hur många av er som råkat illa ut i samband med föräldraledigheter och graviditeter. Ledsen och arg, för det bekräftar tyvärr min teori om att kvinnor systematiskt utsätts för den här typen av behandling.

Som jag skrivit tidgare så är det bra att prata om det och tillsammans peppa varandra, stötta och säga ifrån, det är ju då det blir enklare att orka vara stark.

Tack!

Grattis till graviditeten, hej då till jobbet

2011-08-25T12:20:00.000+02:00

Jag skriver ju nästan aldrig om mitt jobb. Kanske har jag alltid varit för lojal mot mina (ofta illojala) arbetsgivare. Jag är utbildad copywriter och kreatör och har jobbat som redaktör och informatör. Sedan jag gick klart min utbildning för fyra år sedan har jag aldrig haft en fast anställning men jag har alltid jobbat.
Just nu är jag projektanställd inom Göteborgs stad och igår fick jag veta att min anställning inte förlängs efter årsskiftet (när jag är mammaledig). Istället byter min chef namn på anställningen, hävdar att jag inte har kompetens för den nya titeln, anställer en ny person och jag blir utan jobb.

Det jag har råkat ut för verkar inte ovanligt, bara i min närmaste krets har det hänt flera andra kvinnor. Kanske är det en slump att deras projektanställning inte förlängts just under/när de gått på föräldraledighet, men det krävs inte en konspirationsteoretiker för att misstänka att det handlar om diskriminering av kvinnor som får barn.

Genom att på ett mycket tvivelaktigt sätt ”gå runt” regler och lagar som ska skydda kvinnor från att hamna i situationer där de diskrimineras har projektanställningar blivit en kvinnofälla som gång på gång gillras åt oss såväl inom den privata som offentliga sektorn. Skamligt är ordet.

Har ni råkat ut för liknande saker?

Lille prinsen

2011-08-22T22:06:00.000+02:00

Kroppen är ett kärl

2011-08-22T17:31:00.000+02:00

Saker bebisen i magen gillar;

Skäggrock
Körsbär
Bada i bassäng
När pappan uppmanar till en roundhouse kick

I min familj har alla kvinnor haft magar, hur magra de än varit i övrigt. Min mormor var som en liten sparv, En och femtio lång och tunna, seniga armar. En gång öppnade jag av misstag dörren till badrummet och såg min lilla mormor stiga upp ur badet. Kroppen var så liten och tunn och strimmig av årens veck men naveln låg som ett bagelhål inbakad i en mjuk, jäsande mage.

Så ser jag också ut. Kan inte minnas att jag någonsin haft en platt mage, kan inte heller minnas att jag någonsin tyckt om min mage. Har alltid hatat hur den vällt över och putat ut från alla kläder oavsett hur smal jag varit i övrigt. Har svultit mig själv och trängt in kroppen i trånga kroppsstrumpor och skämts, skämts, skämts över att visa upp min kropp.

När jag blev gravid tänkte jag inte på det här med kroppen,att den skulle förändras. Teoretiskt förstod jag ju det, men att jag skulle älska min mage och känna mig som en enhet med den och att den på samma gång skulle vara alla andras egendom var jag inte förberedd på.

Eftersom jag haft sådana magkopmlex har inte ens mina sängkamrater fått känna på min mage, aldrig. Nu skulle folk helt plötsligt kladda på. Och jag har själv kladdat på andra pregnosar, jag är inte mycket bättre, det har liksom bara gått per automatik. Det har även tyckts lämpligt att kommentera hur stor den är, att magen är en "flick- eller pojkmage" och så vidare.

Graviditet och vikthets har kloka Alex skrivit bra om och med mina gamla demoner i bagageluckan har jag vägrat väga mig mer än absolut nödvändigt.

Just nu är min kropp ett kärl för något annat. Mestadels gillar jag det väldigt mycket för det tar liksom fokus av min egen kroppsfixering.

Jag, Vickan och våra bebisar

2011-08-18T10:24:00.000+02:00

"– Det är ju en mycket glädjande nyhet för mig som ordförande i Rojalistiska föreningen. Det betyder ju förhoppningsvis att tronföljden säkras, och det är ju viktigt eftersom jag vill bevara monarkin, säger Patrik Åkesson.
– Det viktigaste är ju att det är ett välskapt barn och att allt går bra, om det är en pojke eller flicka spelar ju mindre roll, tillägger han."

Vi outade oss samma dag jag och prinsessan Victoria, så mycket mer än det kanske vi inte har gemensamt. Hon var till exempel mycket modigare än vad jag var. Jag ville knappt berätta det för någon, någonsin och har väntat och väntat. Det handlar inte om att jag inte är glad och önskar mig det här barnet mer än något. Det var snarare för att jag inte ville riskera min känsla av det fina, fina som jag och bebisen i magen hade. En hemlig, helig allians mellan mig, min man och bebisen. Världens finaste hemlis.

Jag hade verkligen inga drömmar eller förhoppningar på hur omgivningen skulle reagera, och det har varit väldigt olika reaktioner. Inte alla har varit glada. Och det får man väl ta. Att inte kunna glädjas åt att någon väntar barn kan ju handla om många saker, missunnsamhet behöver inte vara den enda orsaken till att ta ett steg tillbaka.

Det har varit mycket oro de senaste månaderna. Vår bebis är till exempel lite för liten för sin ålder. Vi har ställts inför väldigt svåra ställningstaganden och ultraljudet var en mardröm. Att vid utgången på kliniken möta lyckliga föräldrar som skrattande höll bilder på sina bebisar från ultraljudet fick mig att vilja kräkas. Bilden på min egen lilla, lilla palt låg väl nedpackat i min handväska, jag klarade inte av att titta på det lilla knytet. Jag ville plocka upp en sten och kasta på det där lyckliga paret istället, jag hatade dem.

Vi fick vänta i två veckor på att göra ett nytt ultraljud, vi skulle om vi ville få möjlighet att göra ett fostervattensprov för att på det viset se om bebisen hade några skador, vi skulle få möjlighet att ta bort barnet också.

De följande två veckorna tänkte jag inte alls, tog inte ställning till fostervattensprov eller abort eller vilka skador som barnet eventuellt kunde ha. Jag sorterade inte alls tankarna jag bara gick runt i en tjock dimma. På nätterna vaknade min sovande kropp av att min vakna hjärna tvingade mig att bearbeta tankarna men det slutade bara i gråt och panik.

Dagen för ultraljudet kom. Jag klädde mig lite extra fint, jag skulle ju träffa mitt barn igen, kanske för sista gången. En snäll doktor med tysk brytning tog emot, gelén på magen var kall. Hon såg mycket koncentrerad ut. Kärleken till den lilla varelsen på skärmen vällde upp i mig när jag såg hur den sprattlade omkring där inne. Jag som ansträngt mig så mycket för att inte känna något.

Undersökningen tog en timme och läkaren gick igenom hela lilla paltens kropp. Jag tänkte på hur fantastiska våra kroppar är, hur saker och ting ska sitta på rätt ställe för att allt ska fungera, hur otroligt det är att vi faktiskt fungerar, kan gå och stå och tänka. Vår bebis såg frisk ut, fortfarande liten, men ingenting såg konstigt ut på skärmen.

Den svarta våta bläckplumpen som täckt dagarna torkade och blektes ut av sommarsolen och vi tillät oss att vara lyckliga och inte oroa oss mer.

Min vän Jenny sa en sak till mig som jag har jag burit med mig. Hon var då själv höggravid och sa till mig ”So what om det inte blir ett a-barn?” och det är sant.

Därför blir jag så oerhört provocerad när Patrik Åkesson från Royalistiska föreningen säger: ”- Det viktigaste är ju att det är ett välskapt barn."
För vad är ”ett välskapt barn”? Från ett pregno till ett annat vill jag säga till Victoria ”So what om det inte blir ett a-barn?”. Det är din fina lilla, älskade bebis ändå.

Magkänslan

2011-08-17T12:01:00.002+02:00

Det var fint att hinna skåla i champagne innan. Jag kände ryggen värka och den molande känslan av att det var den tiden på månaden. I hotellsvitens breda dubbelsäng och blanka fint vävda lakan var lika svala som februarivinden utanför.

Vi spelade 4 i rad och jag vann. Vi åt jordgubbar och fin choklad och tömde halvflaskan bubbel på min 29:e födelsedag. Jag var en dag sen och hade grävt fram ett test från medicinlådan. Innan vi gick till middagen gick jag på toaletten och kom tillbaka med en pinne som visade ett svagt, svagt streck. Jag hade läst någonstans att om det syntes minsta lilla streck i rutan så betydde det att testet var positivt. Maken sa skrattande att det där tunna strecket kunde knappast betyda något.

Vi gick på middag, jag drack Fanta till maten. Kunde inte släppa strecket. Drack en Shirley Temple efter maten. Kunde inte släppa strecket. Såg filmen. Kunde inte släppa det där strecket. Vi badade badkar länge, sedan somnar maken. Men inte jag. Hotellkudden var konstig, korvig, omöjlig att få fason på. Jag går ut på balkongen med utsikt över staden. Upptäckte nya skyltar som lyste upp gatorna, upptäckte nya känslor. Mest rädsla tror jag, panik nästan. Jag går tillbaka till sängen och tänker på hur jag ska bli som mamma, om jag nu ska bli det. Jag tänkte på fåniga saker som att jag hört att man får välja musik under förlossningen. Jag tänkte att jag vill föda till Judy Garlands Live at Carnegie Hall. Och då började jag tänka på förlossningar och då blev alla tankar liksom suddiga. Väckte inte maken, somnade aldrig själv.

Till hotellfrukosten skickade jag iväg honom till apoteket för att köpa ett digitaltest. Digitaltestet visar inga svaga, tvetydliga streck, med ett sånt test får man veta ”ja” eller ”nej”. Livet borde vara mer som ett digitalt graviditetstest – tydligare.

Hotellets badrum såg ut som om det vore doppat i en grå, kall marmor som täckte varje ledig yta av rummet förutom spegeln framför mig. Det blev nästan filmiskt när testet låg vilande på stenhandfatet. Vi väntade, stirrandes. Testet blinkade till och svaret var precis så tydligt som jag hade hoppats. Där stod ordet ”Gravid” och plötsligt förändrades allt.

Hemma hos mig

2011-08-09T13:30:00.002+02:00

Spellista maj

2011-05-20T17:09:00.000+02:00

Inga tuffa tjejer från Stockholm, bara gamla gubbar, ingen Spotify-lista, men en favorit i repris; Andy Bells dans, det finaste jag vet.

Styx - Come sail away
BMX Bandits - Serious Drugs
Roxy Music - Love is the drug
Erasure - Sometimes
Spandau Ballet - True
Talking Heads - Once in a lifetime
Gary Numan - Cars
New Order - Regret

Sådant jag inte får glömma även om jag inte vill minnas

2011-05-09T15:42:00.003+02:00

Foto: Jolta

Jag sitter på jobbet med högar av sådant som ska transkriberas. När hjärnan går på halvfart fungerar det att lyssna på radio. Jag har plöjt igenom eminenta P3-dokumentärs samtliga program, alla utom ett, det om kravallerna i Göteborg. Idag vågade jag ändå lyssna på det. Sedan vågade jag titta på klipp från demonstrationerna på YouTube, sedan vågade jag inte mer.

Det är 10 år sedan nu och jag var 19 år då. Jag hade arrangerat årets 8 mars demonstration i hemstaden Umeå och jag skulle läsa genusvetenskap på universitetet under hösten. Nu idag när jag bor några hundra meter från avenyn har jag nästan glömt allt som hände under de där dagarna.

Häromdagen råkade jag gå förbi en tvärgata till Vasaplatsen och mindes plötsligt att det var här jag stod och såg Vasaplatsen ryka efter skotten mot demonstranterna. Jag kom hem utan ett enda blåmärke på kroppen men inuti på var jag förändrad för all framtid. Jag minns att jag läste de kvällsblaskor som delades ut gratis på flygplanet hem till Västerbotten. Jag minns att de var fulla av lögner, sida upp och sida ner. Jag visste det för att jag hade sett vad som verkligen hade hänt. När mamma hämtade upp mig på flygplatsen var hon besviken och jag tror att hon skämdes lite över mig, det var oerhört ledsamt att inte heller hon kunde tro på mina upplevelser.

För några veckor sedan råkade jag av en slump hamna i en demonstration mot Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Pikébussarna fanns på plats och ut hoppade svartklädda poliser med vita hjälmar, precis som då för 10 år sedan. Men då var jag så orädd, jag gick med stolta steg; omaskerad och obeväpnad, orubblig i min övertygelse. Nu vågar jag inte riktigt vara med, blir fysiskt illamående av hjälmbärarna och jag stryker tyst längst sidorna av demonstrationståget. Ryggar tillbaka av hundskall och höga ljud, som en fluga som flyr när man viftar med handen mot den.

Vad jag tänkte på idag, så här när åren har gått, är att jag hoppas att jag aldrig glömmer vad jag trodde på och fortfarande tror på. Jag hoppas att om jag får en egen tonåring som demonstrerar mot orättvisor och ojämlikhet att jag kommer följa med och fortsätta våga men för att våga måste jag sluta vara rädd.

Varför jag älskar bloggar

2011-03-31T21:03:00.000+02:00

En sak jag verkligen gillar med bloggvärlden är den generositet som jag tycker mig märka av mer och mer. En del bloggar har jag läst i många år och det finns en pepp och uppmuntran som delas med sig av genom exempelvis positiva kommentarer och länkande. Jag har länge tyckt att kvinnor som hjälper varandra är grunden i feminism. Att vi hjälper varandra, dukar rygg och puttar upp varandra på karriärsstegen, det är så otroligt viktigt. Genom att blogga kan vi också berätta om våra liv och relationer, om det som är härligt och det som är svårt. Om vi inte delar med oss av våra liv är det lätt att tro att vi är ensamma, i verkligeheten har vi aldrig varit fler som hjälps åt att bära varandra.

Vad jag ser varje dag

2011-03-30T17:37:00.000+02:00

På väggen vid min arbetsplats hänger en lista på korrekturtecken. Någon gång ska jag lära mig dem ordentligt. Där finns också en katt i uniform, Picasso i t-shirt med Göteborgstryck, en lång lista med pressmeddelanden som ska skrivas, en naken Marilyn i badet och lite annat jox. På lappen ovanför Picasso står det "Ge nån random kvinna kärleksfull omsorg t ex. en gång om dagen." Jag försöker leva enligt detta visdomsord.

Tecknat snusk när det är som bäst

2011-03-29T20:28:00.000+02:00

Strategiskt placerad hand.

Det är scifi-mässa en gång om året och i år var det som vanligt en ganska på förhand tippad blandning av Star Wars-prylar och Sagan om ringen-skräp. Där fanns även den obligatoriska tjejen med en för stort t-shirt med vargtryck. Hon struntar i att hipsters köper dem också. Hon har gillat tröjan sen -94 (hon är den riktiga tuffingen).

Jag har bestämt mig för att börja läsa mer och eftersom att böcker inte alltid funkar för mig (önskar så mycket att det gjorde det, men jag är för trött eller rastlös) så har jag börjat prenumerera på tidningar. På scifi-mässan lockades jag till en prenumeration av "tidningen för episka serier"; Utopi. Det tjocka seriemagasinet bjuder på en kavalkad av utomjordliga, välskrivna (de flesta) och snygga berättelser. En av berättelserna, Huldran av Lina Neidestam, är så snuskig att jag blev generad av att läsa. Snuskig på ett roligt och oväntat sätt, riktigt uppfriskande!

Serietecknarna bakom Utopi har skrivit ett manifest för ny seriekonst.

Det handlar inte bara om underhållning. Mänskligheten är på väg in i en tid av stora förändringar, där bara de mest orimliga fantasier kan förbereda oss på vad som komma skall. Eskapismen blir för oss ett sätt att förstå världen och hitta alternativa vägar, där blir vi personliga och politiska och spränger horisonten. I våra nya världar kan vi skriva om rollerna, manipulera kön, klass och etnicitet, vi kan bygga utopiska samhällen eller varnande dystopier.

Tidningen har än så länge kommit ut i ett nummer vars 128 sidor kostar runt hundralappen, mitt tips att att skaffa en helårsprenumeration (4 nr) för 200 pix. Då får du inte bara schysst snusk och spänning rakt ner i brevlådan du får också en seriebok på köpet, jag valde utmärkta Drift av Liv Strömquist (ännu mer riktigt bra snusk).

Nu blev det väldigt mycket marknadsföring här. Men jag lovar jag är inte köpt, jag är såld på nya, braiga serier och den pepp som ligger bakom. Heja, heja!

Fri från rökridån

2011-03-28T20:20:00.000+02:00

Ginkgon.

Vi har nu varit gifta i 6 månader och några dagar. Jag kan ärligt säga att det känns som om vi varit gifta i hundra år och som om vi borde gjort det här tidigare. Kanske var jag en annan person för tre år sedan som inte pallat giftemål. Jag drömmer så mycket nu för tiden. I natt om New York, men ändå. Längtar inte efter ett annat liv längre. Kanske har jag gett upp eller så är jag: Nöjd?

När jag var ute på klubb senast. Tragik. Det var i höstas, eller i vintras. Det var på Jazzhuset. Det var kö. Kidsen trängde sig och jag sa Men för helvete träng er inte i kön! Och fick ett Jävla surkärring tillbaka. I kön avtog det inbäddande alkoholruset. Väl inne på stället trängde jag mig in i det minimala och vidriga rökrummet, inte större än en garderob. Ingen ville prata med mig där, men en tjej var glad för hon fyllde 18 dagen till ära. Jag kände mig jättegammal. Bestämde mig för att dricka sprit istället för öl. Drack ett glas sprit men inget hände. Gick på toaletten. Köpte till glas sprit. Kidsen dansade till Journey. Inget hände. Jag sätter mig i baren. Ingen pratade med mig och jag pratade med ingen. Det är då jag ser det. Det som enträget följt efter mig under kvällen. Det som hängt efter mig som en enträgen groupie och det enda under kvällen som inte velat släppa taget. På min vänstra sko sitter en 2 meter lång bit smutsigt toapapper.

Jag känner mig varken cool eller snygg men jag har för en gång skull råd att ta mig snabbt därifrån så jag lämnar stället illa kvickt och tar första bästa taxin som korsar min väg. Åker hem till min nöjdhet istället.

Igår köpte jag en ginkgo-planta och sen började det snöa. Jag drog hem cykeln genom vårvinterns kanske sista snöstorm och när jag kom hem ställde jag den gröna, späda plantan i fönstret. Saknar inte rökrummet det minsta.

P.S!
Tack till AMO för motivationen att skriva ett inlägg.

Kokosmattor från förr

2011-02-21T11:00:00.000+01:00

Att bli äldre bara sådär. Igår hade jag en bra dag och tänkte; Nästan trettio år gammal. Det är ganska okej. Det hade kunna varit värre, och bättre, men det hade kunnat varit värre.

Varje år slår det mig att jag faktiskt är precis samma person som jag var då. Oavsett år av livserfarenhet, äktenskap och karriärskliv. Jag tycker fortfarande att klimp är det godaste i grönsakssoppan och jag är fortfarande rädd för kalla fingertoppar som håller hårt om min handled. Jag är också rädd för män som talar med hög och stark röst.

Mamma sa att jag var modigare förr, för då brydde jag mig inte lika mycket om vad andra tyckte. Det är sant det är en skillnad. Mot för nu. Nu är jag mer en diplomat, men det kommer väl som ett brev på posten och som en vaddering av ilskan jag skrev om tidigare.

Jag drömde i natt att jag vaknade upp och behövde gå på toaletten. Jag vaknade i mitt gamla flickrum i villan från 70-talet. Jag blev tvungen att gå den långa, mörka korridoren från mitt rum till toaletten. Heltäckningsmattan av kokosfibrer rev mot undersidan av fötterna. Det gulnade furutaket tycktes sänka sig mot mig och jag skyndande på. Det måste ha varit vinter, februari som nu, för utanför huset var det tyst och mörk, dovt blått och kallt.

Jag nådde toalettdörren, tryckte ner handtaget och dörren var låst. Det var också då jag vaknade. I min gråmålande trea med parkettgolv och stenplattor. Högt ovanför marken, bland fiskmåsarna som inte bodde i min barndoms norrländska by. Jag ruskade sömnen ur kroppen och knölade in den minsta katten under täcket. Kramade djuret som en trasa. Somnade till det spinnande ljudet. Vaknade till ännu en vecka igen.

Jag såg en film i helgen

2011-02-07T14:57:00.000+01:00

Filmfestivalen är över för i år. Göteborgs 34:e filmfestival alltså.

Jag såg bara två filmer och gick på ett föredrag med Charlie Kaufman där Marit Kapla som höll i intervjun sammanfattade sin insats genom att säga ”Well Mr Kaufman, time is running away”, hade varit roligare med ett lite mer spontant samtal än frågor lästa från ett papper.

Sedan blev det en filmen Upside Down, en dokumentär om de coola killarna på skivbolaget Creation. Ja, alltså för det var mest killar. Regissören, Danny O'Connor, satte sig bredvid mig och Christo och var trevlig men uppenbarligen väldigt påverkad av åtminstone alkohol. Han gillade hur som helst sin egen film, eller så var det ett nervöst beteende, för han skrattade högst av alla och sjöng med. Jag skakade hand med Alan McGee som var på plats. Jag sa ”Thank you Mr McGee” och han sa ”For what?” och jag svarade ”For everything”. Jo för utan Mr McGee inget Jesus and Mary Chain och inget Primal Scream och inget Ride, typ.

Film nummer två hade jag fått för mig var en romantisk komedi, med detta sagt fick jag inte med mig maken. Jag gick själv fullkomligt oförberedd på vad jag skulle få se. Jag var dessutom sen och fick roffa åt mig den plats som erbjöds i den redan fulla salongen. Filmen var Derek Cinfrances Blue Valentine.

Jag har inga problem att gråta till film, eller musik, eller knoppar som brister, jag gör det hela tiden. Med Blue Valentine var det annorlunda, jag blir fullkomligt stum och ändå pågår en känslostorm av orkanstyrka inombords. I filmen möter vi Dean och Cindy. Vi möter den från det första ögonkastet och genom deras kärlekshistoria. Det är lätt att dra paralleller till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, det är också en skildring av hur jävligt och underbart ett förhållande kan vara. Men i Bergmans tolkning har jag alltid stört mig på huvudkaraktärerna Marianne och Johans patriarkala relation. Jag förstår mig aldrig på vilken grund deras kärlek bygger på. Hur och varför blev de förälskade och varför kämpar de för något som inte finns? Historien blir liksom inte trovärdig för jag tycker så fruktansvärt illa om karaktären Johan.

Vad Derek Cinfrance gör i Blue Valentine är att han på ett skickligt sätt låter tittaren förälskas i Cindy och Deans förälskelse, det är också därför filmen kommer tillbaka med andra känslor, som ett stenhårt slag i magen. För det är ingen enkel kärlek, och heller ingen ovanlig, som vi får ta del av, det är helt enkelt kärlek. Eller som jag känner igen kärlek. Och det handlar inte om att ta sida, att tyda vem som är den elake, det är liksom inte så enkelt.

Grizzly Bears Alligator avslutar filmen. En sång som jag hade på repeat i ipoden under några jävliga dagar en vår för typ tre år sedan. En vår då jag höll på att kasta bort min finaste relation. Jag är glad att det applåderas efter filmerna på filmfestivaler, det förlöser lite. Själv stod jag som en urlakad strömming med gapande mun och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag gjorde ett tappert försök och tog en öl och en cigg, men det var liksom bara att åka hem igen.

Om ni bara ska se en film i år.

Var kommer ilskan från?

2011-01-23T23:16:00.004+01:00

Bild från Jonathan Adler

Ingmar Bergman undrade i ett sommarprogram, som gick några år innan hans död, Varifrån kommer musiken? Han ställde frågan till radiolyssnarna och fick massor med svar.

Jag tycker det är en bra fråga. Själv har jag ofta undrat Var kommer ilskan ifrån? Sedan jag fick diagnosticerat att jag har svår PMS, alltså PMD, så har jag alltid skyllt på att det varit "Den tiden på månaden". Men så minns jag tillbaka till långt innan mens var en issue.

Jag var kanske tre-fyra-fem, tog på mig mammas träskor, gick in i köket och sparkade sönder köksskåpen jag kom åt. Jag var ursinnig. Vad det var som framkallade ilskan minns jag såklart inte men jag minns de där köksskåpen och hur den mahognyimitationen som prydde de tunna plywoodskivorna vek sig för mina träskossparkar och ur skönt det kändes.

Jag har många episoder av ohämmad vrede från tidiga år, väldigt tidiga år. Jag slogs, skrek och sparkade. När jag sedan blev tonåring och träffade mitt livs första kärlek frågade frågade han mig "Varför?" när jag utan att tänka efter måttade med nävarna mot honom istället för att prata. Han bad mig att tänka efter innan och jag gjorde det. Det var så jag slutade slåss, genom att tänka efter. Men ilskan har inte försvunnit. Jag har vad man kallar "en kort stubin" eller ett "hett temperament".

Nyss när jag satt i duschen (efter att ha tappat makens födelsedagspresent, Comme des Garçons parfym Standard i handfatet så att skärvorna yrde) koncentrerade jag mig på att andas. Jag andades genom vattenstrålen så att det liksom sörplade och kluckade varje gång jag kippade efter andan. Jag tänkte på ilskan och var den kommer ifrån. Varför är jag arg och någon annan inte? Var kommer all den här ilskan ifrån? Är det enbart dålig uppfostran?

Umeå

2010-12-27T04:44:00.000+01:00

Ikväll har jag träffat Umeå. Alla levde och mådde bra, utom en som skulle blivit pappa men ångrat sig och aborterat, men ändå. Vi gick på Statoil och köpte folköl, jag kände peppen. Jag dansade till R Kelly och pratade bara om viktiga saker. Vi sa att nu hinner vi skaffa barn mellan gångerna vi ses, vi sa att det var länge sen sist. Vi vände hem, vi vände bort och vi kommer aldrig tillbaka.

Det går inte för mig

2010-11-24T22:26:00.001+01:00

Det har varit öde och liksom tyst härinne jättelänge. Jag är ledsen för det, för jag borde uppdatera, posta fler bilder och allt det där andra för att bli omtyckt. Men alltså, en grej som är så bra med den här bloggen är ju att ni, som orkar och läser, liksom inte kräver något tillbaka av mig. Jag trodde inte att det kunde vara så på nätet att man liksom bara fick utan att ge men jag känner mig trygg i att ni bästingar finns kvar. Och jag läser inte längre statistiken på hur många besökare jag haft. Jag skriver inte här för er, men ni gör det värt att skriva om ni förstår vad jag menar. För text i sig behöver inte ha någon direkt mening alls, det är okej att den bara finns där.

Jag vill säga en till sak gällande det där med prestation och text. Idag demonstrerar Sverigedemokraterna utanför Stockholms Poesifestivals lokaler. De menar att poesins roll är att stärka vår identitet som svenskar. Bra jobbat SD. Att utge sig för att veta meningen med en hel konstform är inte det lättaste. Det skulle jag aldrig klara. Jag har alltid tyckt att poesi ska vara den känsla som den ger sin läsare. Exempel på känslor jag missat om SD fått som de velat.

Charles Baudelaires Les fleurs du mal
Förmedlad känsla: Tonårs-ångest. Jag vill dö.

Sylvia Plaths Ariel
Förmedlad känsla: Varför förstår jag inte vad Plath menar? Är det hon eller jag som är pretentiös?

Pär Lagerkvists Aftonland
Förmedlad känsla: Jag vill leva, jag vill gå barfota! Jag borde gå barfota oftare.

Edith Södergrans Landet som icke är (ljudkassett uppläst av Stina Ekblad)
Förmedlad känsla: Tryggare än i mammas mage, vaggande till sömns.

Både härliga och jobbiga känslor alltså, men mycket värda att bära med sig. Jag byter glatt ut känslan av att vara "en stolt svensk" mot alla ovanstående beskrivna känslor och tankar och det fortare än SD kan säga "Evert Taube skulle vänt sig i graven".

Min lista

2010-11-03T17:15:00.001+01:00

Höstens falnande skönhet är liksom helt borta, utsuddad av dagar med regn, mörka moln och stormbyar. Jag vill skriva något men jag vet inte vad. Jag gör en egen lista istället.

Jag vet ju mina egna svar men det skulle vara fett nice om jag fick veta dina svar också!

Om du vore en Bowie-låt vilken skulle du vara då?
Five years

Finns det någon maträtt som du lärt dig tycka om som vuxen?
Ja. vinbladsdolmar

Du är tvungen att döpa ditt barn till Tiffany, Crystal eller Candy, vilket blir det?
Candy, som Candy Darling.

Vad var det sista du tänkte på innan du somnade igår?
"Jag är en banan"
Vilken grupp skulle du helst tillhöra av följande; Palmegruppen, Stureplansgruppen eller 10-gruppen?
10-gruppen

Har du någon skämsskiva i din samling?
Jo, jag har nån 80-tals skiva med Lou Reed som jag trodde skulle vara bra, men som var råskämmig.

Varför äter vissa människor kött?
Kanske för att de tycker att det är gott eller för att de håller på att svälta ihjäl, finns inte så många bra anledningar.

Har du några ticks?
Jag avslutar ofta mina resonemang med att slentrianmässigt säga ”Eller hur?”, måste vara något slags bekräftelsebehov och säkert ganska irriterande.

När grät du senast?
Igår när jag tänkte på döda delfiner och läste på om dokumentären ”The Cove” som SVT visade.

Vad är du mest stolt över med dig själv?
Att jag tillåter mig själv att känna efter hur det verkligen känns.

Om du vore en husmanskost-rätt, vilken skulle du vara då?
Janssons frestelse, lite salt men ändå gräddig.

The weight

2010-10-21T17:21:00.000+02:00

Om jag fick välja att ändra på en sak med mig själv så skulle det vara viljan att inte vilja ändra någonting med mig själv.

Nog är aldrig nog. Det är den tunga ryggsäcken vi bär, som dunkar in i våra medmänniskor på spårvagnar och gator och som gör att det värker i rygg och nacke.Ryggsäcken är full med gammal skit som vi egentligen inte behöver och borde kastat bort för länge sedan.

I ryggsäcken ligger gamla förolämpningar huller om buller med senaste numret av Vouge och kunskapen om hur lång tid det tar för kroppen att förbränna en chokladkaka. Där finns också blytunga ögonblick, naken framför helkroppsspegeln, och en och annan normaliseringsprocess från tiden med han som du provocerade så mycket att han inte kunde uttrycka sig på annat sätt än med knuten näve.

Då och då lägger du ner något nytt i ryggsäcken men det är väldigt sällan du plockar ur nått. Du har till och med fyllt ytterfacken med skamfyllda ögonblick av dumma saker du sa på fyllan för tre år sedan och stunder då du gråtit på jobbtoaletten för att du inte presterat nog bra på det där mötet.

Sinnesbilderna är en evighetskavalkad av ögonblick där jag borde ha presterat annorlunda eller gjort bättre ifrån mig. När jag läser Teres inlägg om hur hon gråter sönder den nya klänningen för att hon inte känner att hon duger till, då kniper det i hjärtat och jag tänker på alla barn vi bär i våra magar och alla ryggsäckar vi bär på våra ryggar.

Blödig

2010-10-18T10:19:00.000+02:00

Är kvinn extra känslig vid ägglossning eller? Är det då hon är som ledsnast? Jag fattar aldrig det där, jag skyller all min ilska på PMS, i alla fall om det är en eller två veckor innan mens, väldigt förminskande jag vet. Vissa kvinns verkar ha full koll på kroppen, ägglossning, mens och allt det där andra, för mig har allt sådant alltid kommit som en överraskning.

Min make har hittat en app till telefonen där han kan mata in vilka dagar som är vad. Jag har sagt det till honom att ”det där får du hålla koll på”.

Det var också han som upptäckte en femton gånger femton upphöjd, röd cirkel på mitt lår. Jag bildgooglade borrelia och fick upp bilder som såg ut exakt som mitt märke. Efter lite lätt dödsångest, sådant som vi norrlänningar får av blotta tanken på fästingar, åkte vi in till närmsta akutmottagning. Doktorn tittade på mitt märke i två sekunder, utnämnde det till ett skolboksexempel på ett infekterat fästingbett och skrev ut tio dagars penicillin.

Borrelia ger tydligen till en början diffusa symptom som värk i nacke och huvud samt feber. Jag har ingen aning om jag känt av något sådant, jag skyller allt på månadsblödningen, allt är mensens fel alltid. Fästingar och mens, sämstsortens uppfinningar.

Hej kom och hjälp mig.

2010-10-17T18:18:00.000+02:00

Ingen bra dag idag. Det enda som funkar är att lyssna på Ravels Bolero på repeat.

Fulkulturen definierar finkulturen som definierar dig

2010-10-14T17:04:00.000+02:00

Nedan följer ett jättelångt inlägg om klass och identitet.

Är kulturen klasslös eller finns det en osynlig lag bland det politiskt korrekta etablissemanget och vad händer med relationen förälder/barn vid en klassresa?

Jag önskade mig biljetter till operan i present som 8 åring. Jag minns inte vad jag fick, men jag fick inga biljetter till nån opera i alla fall. Trots att vi hade väldigt lite pengar i min familj när jag var liten kände jag aldrig att jag saknade något. Jag har inget minne av att jag tänkte att andra barn runt omkring mig hade mer, eller bättre saker än mig.

På 80-talet, när jag växte upp, var det gratis att gå på museum så mamma tog med mig och min bror på varenda fri-entré-institution i vår stad. Om vi åkte på semester blev det oftare hembygdsgård än nöjespark. Kan inte säga att jag lidit av det heller, snarare födde det en längtan.
Jag älskar tanken på tillgänglig kultur, som är gratis och anpassad efter barnvagnar och rullstolar. Jag som inte var klädd i Polarn & Pyret, jag som istället hade ljusrosa mjukisbyxor och karamellfärg i håret älskade att få en glimt in i de fina salongerna. För mig handlade lyx inte om utlandssemestrar eller fina bilar, sådant hade jag ingen uppfattning om. Lyx för mig var att få gå på teater och äta pastarätter med konstiga namn.

Att vara kulturell blev mitt mål med livet. Jag läste böcker om Picasso och Dalí, jag lyssnade på Beethoven och läste Sartre i mellanstadiet. Nu när jag är vuxen fattar jag min identitetskris och längtan till något annat såklart hade med klass att göra. För hur skulle min mamma ha råd, tid och ork att lära sig laga Pasta Carbonara när ungarna behövde ha rena underkläder och borstade tänder? Mamma gjorde allt och lite till för att vardagen skulle gå ihop för oss barn.

Som vuxen passar jag fullkomligt i mallen för den bekväma unga medleklassen. Jag bor i en tre i innerstan i Sveriges näst största stad. Jag dricker ekologiskt kaffe ut Muminmuggar i mitt hem som är inrett i Josef Frank och jag är vänstervriden feminist. Jag köper secondhand-kläder, inte för att jag måste, men för att jag vill. Jag blir upprörd över att Sverigedemokraterna får så många röster men lever själv i en segregerad stadsdel. I min umgängeskrets ryms dessutom få personer som inte passar in i ovanstående beskrivning. Homogent så det förslår.

Men mitt arv – med falukorv och snabbmakaroner, oblekt toapapper, dansbandsmusik och furuinredning skiner igenom och då och då skäms jag för det.
Det är så paradoxalt att gå i Förstamajtåget och skrika slagord för arbetarklassen. Där går jag, priviligerad medelklass och skäms både över att ha tillhört arbetarklassen och på samma gång över att inte längre vara en del av någon slags romantiserad bild av arbetarklassen. Min bror sa en gång till mig ”Den enda som kan säga att pengar inte betyder något är den som har en massa stålar”. Det är sant.

Nu jobbar jag med kultur och går på teater och har öppen spis hemma. Allt sådant som jag som barn drömde om. Men jag känner mig ändå som en nyrik, liksom inte infödd, som det idiotiska begreppet ”andra generationens invandrare”. Och jag undrar såklart, hur blir det för mina eventuella barn? Kommer de matas med designerlampor och finkultur med en silversked av en överoptimistisk mamma? Vilka människor växer de upp till att bli då? Hur ska de kunna fatta det fina och kärleksfulla i en mamma som syr till en extra bit tyg längst ner på dotterns täckbyxor som blivit för korta för att det inte finns pengar att köpa nya? För mina ungar kommer nog inte ha det så. Ärsh, nu romantiserar jag igen, men jag jobbar på det här med att inte känna skam över den kamp som min mamma förde.

Vet bara inte hur jag ska tänka kring min egen klassresa, ska jag känna stolthet över att inte längre vara en del av det som mina föräldrar var, betyder det då att jag tycker att deras liv var midre bra än det liv jag lever nu?

Bröllopsbonanza

2010-10-13T21:26:00.002+02:00

Okej, här kommer en liten detaljplan av bröllopsstuff, mot all Jantelag men på allmän begäran!

Ringen

Vi köpte en antik ring från Kaplans auktioner på Biblioteksgatan i Stockholm. Den är i rött guld och med tre rosenslipade diamanter infattade i silver. Troligtvis daterad sekelskifte eller äldre. Blomsterornament i guld och silver vid steninfattningen och blomstergravyr på insidan samt på baksidan av ringen.

Klänningen

En Isabel Marant i gräddvit, matt siden, med klädda knappar, puffärm upptill mot axelpartiet och ner mot manschetterna. Draperad urringning, långa ärmar och nästan hellångt kjolsstycke med ”rå” ofållad nederkant. Klänningen köpte jag i Köpenhamn för flera år sedan.

Håret

Inbakad fläta med sekelsiftesböljande lugg och instucken Storblommig Brudslöja som dekoration, Yulia Tymoshenko möter Selma Lagerlöf tänkte jag mig, och jag blev väldigt nöjd med resultatet. Jätteduktiga Rebecca Ray, som gör hår och smink på tidningen Caminos omslag fixade.

Sminket

Rebecca trimmade ögonbrynen, satte fast lösfransar och la en 40-tals inspirerad makeup med röda kinder och eyeliner. Läppstiftet är Diorific Dolce Vita från Dior, en himla fin rödfärg som inte är den där nedrans blåröda färgen som de flesta ”röda” läppstift har.

Buketten

Storblommig Brudslöja knutet med lindat spetsband och sedan satte jag själv fast ett rosario-böneband kring stjälkarna.

Skor

Puderrosa ballerinaskor från TopShop, jättemjuka och så sköna att jag kunde dansa hela kvällen.

Smycken

Jag bar ett jugendhalssmycke med svart onyx som min mormor fick av morfar i förlovningspresent och som jag fått låna av min mamma. Örhängena var strasshängen i modell större plus att jag bar vigsel- och förlovningsringarna såklart!

Christo

Kläder

Den blåbärsblå kostymen i ull kommer från J.Lindeberg, och har en slimmad siluett och två knappar. Skjortan med liten ruta i rött och vitt kommer från svenska Shirt Factory. Flugan, med en röd-, vit-, blå- och grönmönstrad ruta, kommer från den trevliga butiken Emma och Malena i Göteborg. Den rutiga silkesnäsduken köpte jag som en bröllopspresent i New York och den är från Moschino.

Skor

Konjaksfärgade och portugisiska i brougemodell och tomatröda tunna, stickade sockor i dessa.

Smycken

Förutom förlovnings/vigselringen bar Christo även en uppdragbar vintageklocka med guldboett och kolafärgat armband.

xoxo

Önskningar

2010-10-10T22:18:00.002+02:00

Jag har ungefär allt jag kan önska mig; en fin make, världens bästa vänner och ett sprillans nytt jobb som är grymt. Men jag vågar inte outa mitt jobb så mycket här eftersom jag vill hålla den här bloggen bortanför mina jobb. Jag och Tamsan ska dessutom åka på Prince om några veckor så jag är mycket mallig över mitt liv just nu.

När man ger mig lillfingret så tar jag hela handen därför listar jag ytliga och fina saker som står på nästa löns önskelista.

Parfymen. Luktade på denna i helgen, himla trevlig.

Väskan. Från Bagonia.

Skorna. Konjak är ett fint ord.

På huvudet. Snygg turban i ull och silke, fint som smör.

Te-kannan. Behöver verkligen en sådan här.

Hon har en blogg

2010-10-05T22:08:00.001+02:00

Fröken J har en blogg. J som i jordgubbar, jeansshorts eller just-precis-så-himla-bra.

När jag tänker på henne så längtar jag väldigt mycket till Umeå. Till skrynkliga lakan och utrivna sidor från franska modetidningar, och kanske lite bubbel på det.

Så fint. Saknar dig.

Vårt bröllopsfoto

2010-10-04T20:12:00.000+02:00

Foto: Nico Nuzzaci

Okej, jag vräker på med bröllopsbilder här. Love and marriage liksom.

Jungle Boogie

2010-09-29T19:53:00.000+02:00

Foto: Nico Nuzzaci (www.nuzzaci.com)

Gud vilken lycka

2010-09-27T11:24:00.000+02:00

Han sa ja!
Fullkomligt matt av kärlek och pepp från allt fint som har hänt de senaste dagarna. Shit pommes frittes! Gift er, om inte annat för att ni får ha en sjuhelvittes fest med dem ni gillar bäst. Det är värt vånda och sparade slantar och stressmage och pre-äktenkapliga gräl om oväsentliga skitsaker.
En stor bonus i sammanhanget är att en gemensam nämnare för de flesta av gästerna var att de gillade att dansa. Det blev stundtals som en lagom välkordinerad highschool-musikal!

Henrik! Hittade en bild på din blogg som jag hoppas att det är ok att jag lånar. Fotade inget själv så jag får vänta på bilderna från alla fotografer :)

Någon annan kunde sätta ord på hur det känns.

2010-09-20T11:06:00.002+02:00

Linus Fremin

Döden

2010-09-19T22:43:00.000+02:00

Vet inte riktigt vad jag ska säga om det här valresultatet. Det känns som om Sveriges temperatur sjunkit till långt under minusstrecket och allt plötsligt blivit kolsvart. Over and out liksom.

Det blir ingen röst på SD i år heller

2010-09-15T23:18:00.000+02:00

Himla viktigt

2010-09-07T22:48:00.000+02:00

Att matcha nagellacket med TicTacsen alltså.

I need a ginger tea

2010-09-03T08:57:00.003+02:00

Dagens låt

Evelina har gjort vår fina inbjudan

2010-09-02T16:41:00.000+02:00

Tisdag i silkespapper

2010-08-31T20:21:00.000+02:00

Visst handlar ni på Etsy.com? Det är världens bästaste ställe att hitta allt mellan himmel och jord, ofta handgjort och unikt. Etsy är ett forum för hantverk, design och vintage, det vill säga den perfekta blandningen.

Efter att ha haft en dag med mindre bra skött catering (provätit inför bröllopet)
Strulat med mobiloperatören 3 (har inte haft mobil på en och en halv vecka)
Lämnat in ringarna för gravyr och förminskning (blev mycket dyrare än vad vi tänkt oss)

så...

Kommer jag hem till en Christo som lagat mat och ett paket från Etsy med prickigt silkespapper och hemlisar inuti. Fint!

2010-08-26T11:27:00.002+02:00

New York

2010-08-25T09:32:00.000+02:00

Hemma igen, med ett paket Captain Crunch, Clear Eyes och en liten marmeladskål från Anthropology.
40 graders värme fick allt att klibba och trots detta rök ur gatubrunnarna. Tonfisk och majonäs på bagel till frukost och cigaretter som kostar 80 spänn. Brooklyn Bridge gungar ovan Hudson River, öl i bruna påsar.

På fyra dagar hann jag i alla fall bestämma mig för att komma tillbaka igen.
Jag ska visa bilder också såklart, måste bara tanka över och pilla lite med dem.

Jag gillar mig själv - skriftligen

2010-08-18T17:13:00.003+02:00

Jag har gått igenom min blogg typ tre år tillbaka i tiden idag. Himla fin tjej den där Bonnieto, seriöst. Jag gillar mig själv, i skriven form, så ser jag bilderna på hur smal jag var, så tänker jag att jag borde inte, men gör det ändå, väger mig och sedan blir jag tvungen att räkna ut mitt BMI på en omvandlare och inser att jag bara är en siffra från överviktig, hallå när hände det här? Viktehetsen alltså. Fy fan. Det är lite som att balansera på en ruin, inte trilla i liksom. Inte göra det. Boooonieto kom igen nu!

Imorgon åker jag till cupcake-huvudstaden, det blir lätt att undvika fett och socker där - not.

Okej, skärpning nu, inte trilla åt nått håll. Tänk på Botticelli-kvinnorna, tänk på hur det kändes när du strök handen över marmorkvinnornas mjuka magar. Tänk på vilka fantastiska tuttar du fått på köpet när du gått upp i vikt! Tänk på hur dåligt de där snygga Rodebjer-byxorna satt när du bara åt Keso.

Tänk på att du är vuxen och att din karriär inte går ut på att vara snygg men att vara smart. Var smart nu.

Smart tjej 2010

Osmart tjej 2006

Tankevila

2010-08-17T00:25:00.000+02:00

Varje gång jag har svårt att somna tänker jag mig en trädgård och hur den skulle se ut.

Life is what happens to you while you're busy making other plans

2010-08-16T19:30:00.000+02:00

Öronpropparna har gett mig livet tillbaka. Så är det, jag är glad när jag vaknar och pigg (CALMOR, ERA MJUKA SÖTA UNDEBARA VÄNNER). Saker jag struntat i, till exempel att äta ordentligt och sova ordentligt, är himla bra saker att komma ihåg att göra (POLARKAKA MED OST TILL MELLANMÅL).

För två helger sedan; Vargö och havsbad + godaste maten.
Helgen som varit; WOW och fejkade imperium och å vidare.
Helgen som kommer; Till New York med jobb.

Nu; tvättar alla mina klänningar. Klänningar, kofta och träskor. Så blir det, orkar inte vara The Sartorialist-snygg, Headhunter-cool. Gud så jobbigt.
(Fy fan vad skönt)
Skönt att jag slipper bli 25
För ögonen svider och hjärtat bränns
(Vad skönt)

P.S! Var på ett så trevligt möte idag att jag fick jobbpeppen tillbaka. Skrev 7 sidor sökoptimerad text så det smattrade.

Vi vill vara som Prince

2010-08-11T21:15:00.000+02:00

En sanning till

2010-08-11T20:54:00.002+02:00

När jag går genom Centralstationens korridorer svävar människorna som på vågor runt omkring mig. De surfar på en vattenyta jag vadar mig igenom. Min mage gör uppror och T säger att jag stressäter. Hon har rätt. T ger mig en tonfiskmacka och skäms inte över mig när jag gråter på spårvagnen. Jag önskar att jag kunde känna mig glad och lycklig över allt fint runt omkring mig, jag önskar det så mycket. För jag har de bästa vännerna, min familj och för en gång skull till och med a-kassa. Jag tänker ibland att ångesten kommer av att jag verkligen inte tycker att jag förtjänar det jag har och att det när som helst kommer försvinna för mig. En dag kommer jag vakna upp i ett tom rum och ett liv utan något av det jag så fåfängt trodde att jag hade. Då är det lika bra att liksom inte ens försöka leva upp till att vara värdig allt det där braiga. Lika bra att lägga ner och fortsätta vara en jävla idiot, och det är lite så det blivit; en evig kamp mot en idiot som jag måste leva med dygnet runt.

Mink

2010-08-10T12:08:00.000+02:00

Minkarna har ett skitliv för att meningen med deras existens är att slaktas för att bli kläder åt människor. Vad fan tror ni? Att de dricker paraplydrinkar och får fotmassage?! Jag har besökt flera minkfarmar, och de minkarna fick bland annat äta sina artfränder (slasket inuti minken som blev över efter att pälsen tagits bort mals ner till minkföda. De bor i så små burar att jag är förvånad att de inte omgående biter ihjäl varandra då det inte finns något som aktiverar dem.

Dubbelmoralen i att tillåta minkfarmar och att i samma andetag tycka synd om dem för att de mår "psykiskt dåligt" är omöjlig för mig att förstå.

Snigel Börje

2010-07-30T01:41:00.000+02:00

Testade denna anagramsida där ett namn eller ord/mening kastas om så att de bildar ett annat ord.

Av mitt eget namn är dessa mina favoritanagram:

ring böjelse
grin böjelse
snigel börje
enslig börje
&
belgien röjs

Värt att pröva om du är på jakt efter ett nytt smeknamn.

Hemmavid

2010-07-29T18:24:00.000+02:00

Ångest, ångest är min arvedel. Nej ångest är ingen arvedel, det är en liten mask som kryper in mellan fingrarna och tårna och lägger ägg under huden. Det är därför det är så obehagligt. När jag är i min gamla hemstad kryper de alltid in i mig, de där maskarna, de kliar och du kan inte vifta bort dem.

Eftersom mitt liv är så annorlunda nu är det lite som att återgå till ett tidigare liv att komma tillbaka, det blir därför ganska dramatiskt. Jag har tillexempel inte torgskräck i någon annan stad, vet inte riktigt vad jag är rädd för? Kanske att de gamla åren ska hinna ifatt mig och trä en mörk säck över mitt huvud igen.

Men var det så hemskt då? Inte bara en vanlig tonårsångest? Jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag skrev till en vän att det jag beundrade med henne är att hon tagit itu med sitt förflutna. Det har inte jag gjort, men jag har hittat hem och det är jag ganska stolt över.

Jag satt en lång stund igår och tittade på älven som också flyter under broar och genom städer och tänkte att det är väl det jag också gjort.

Trodde aldrig att jag skulle bli...

2010-07-28T03:16:00.000+02:00

...besatt av antika ringar. Bröllopsbestyren har lett mig in på märkliga stigar. Eftersom vi inte vill/kan köpa en ny/dyr ring så blev det helt enkelt en ruggigt gammal sak istället, billigt, tjusigt och nästan lite magiskt. För det var så jag kände när jag såg min nya bekantskap första gången på mitt ringfinger. I ett fånigt lyckoskrik sken ansiktet upp av denna symbol för slaveri, patriarkat, överklass och en massa andra saker jag har mer eller mindre svårt för.

Min ring har mycket otydliga stämplar, det enda som syns är egentligen en suddig oval kattfot, vilket indikerar att ringen är importerad. Fattningen är lite speciell så jag började surfa runt och hittade fler ringar som liknade min.

Det finns många fina detaljer med de äldre ringarna, som att de inte är gjorda för elektriskt ljus tillexempel. De är slipade för att vara vackra i skenet av levande ljus (som ju var det som fanns att tillgå på den tiden de tillverkades). Andra fina detaljer är att de ofta är graverade på insidan av ringen, något som ju inte syns utåt, men som bäraren vet om. Fint tycker jag.

Ringarna på bilderna här nedan är från omkring 1780-1790, min ring kan vara något senare (och är mindre), men jag har inte fått något årtal definierat. Detektivarbetet fortsätter alltså.

Tack till fröken T som med hjälp av sina new age-skills lovat rena ringen från eventuell dålig karma, det känns tryggt.

Inte för att jag i vanliga fall svänger in hos juveleraren var och varannan dag, men om jag hamnar i sitsen att köpa äkta smycken, kommer det bli antikt glitter för hela slanten.

Kattsaknad

2010-07-25T14:03:00.002+02:00

Method acting

2010-07-24T01:07:00.002+02:00

Försöka att inte se skelögd ut.

Huvudet på sne, ruggit obrydd men likom casual i jeeeeeeans.

Allvarlig: "Jag är inte arg jag är besviken"-min

Jag önskar att jag vore man

2010-07-21T23:32:00.001+02:00

Jag är storkonsument av amerikansk populärkultur, gärna i serieform. Nästan alla serier handlar om män, och även om det finns tuffa kvinnor som Liz Lemon (30 Rock), Sookie (True blood) och Leslie Knopes (Parks & recreation), så har jag väldigt svårt att identifiera mig med dem. När jag tittar på amerikanska serier blir jag en man, en fabricerad man. De verkar ha så mycket roligare, de ligger runt, svär och gör karriär. De kvinnliga karaktärerna präglas istället alldeles för slätstruket och framför allt med en ständig pliktkänsla gentemot pojkvän, man eller jobb. Kvinnor framställs som uppoffrande även i fiktionens värld, där det finns alla möjligheter att visa något annat.

Kanske sitter ni och ruvar på tv-serier med vettiga kvinnoporträtt, tipsa mig gärna!

Här följer topp tre i penisavund inom amerikanska tv-serier.

1.
2.
3.

Tänkte på dig Johanna

2010-07-21T16:09:00.000+02:00

En länk till (djur)fotograf en Johanna.

Djur som inte är sig själva.

Frisörhelvetet

2010-07-21T15:07:00.001+02:00

- Tvåkomponentsvätska i håret!!! Vad har vi sagt om det!?!
Yepp, det är med svansen mellan benen man sitter där, i frisörstolen. För det första så vet jag aldrig var de vill ha mig, vilken stol jag ska sitta i och hur den där capen ska sitta, barsk blir jag beordrad att sätta mig ner och får den där capen så tight åtsittande runt halsen att en kysk katolsk präst hade tappat andan. Iförd munderingen tittar sedan frisören (domaren) igenom håret och på det följer en utvärdering som heter duga. Vad använder jag för borste till håret, å har jag inte värmespray i håret innan jag torkar det med hårtork? Och har du koppar i rören för det ser lite grönt ut? Och varför i hela fridens namn använder jag inte inpackning? Så sitter jag där och skäms över min dålighet. Med en suck sätter de igång och inleder med att säga att de "inte kan garantera något". Ett frisörbesök kan knäcka den mest hårhudades självförtroende.

Jag försöker med alla mina journalistskills att locka fram ett samtal som INTE handlar om hur kasst mitt hår ser ut, men det biter inte på just den här frisören. Fan, tänker jag, det måste ju liksom ingå i ditt jobb, det där småpratet som jag annars hatar. Nix, inget ska förta maktruschen av att verklige sätta mig på plats.

Fyra timmar senare, jo det blev fint, dyrt men fint. Jag är fortfarande blond och det känns gött. Nu ska jag städa bort spenderarångesten som uppkommer varje gång jag lägger pengarna på annat än secondhanprylar och god mat.

Vår mest folkkära rasist

2010-07-20T13:34:00.000+02:00

Det har sällan varit tyst kring Bert Karlsson från Skara, ja förutom när det gäller en sak då, hans medverkan i att under 90-talet lansera ett rasistiskt parti kallat Ny Demokrati. Den lilla "fnurran på tråden" är det ganska tyst om. Jag har svårt att tänka mig att kidsen vet så särskilt mycket om ett parti sm startades för 20 år sedan av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Jag var själv ett kid som dyngsur bakom öronen ändå bestämde mig för att rasist ville jag inte vara. Kommer ihåg att jag och mina kompisar demonstrerade på ett torgmöte som ND hade. Vi fick lov att skolka för vår eminenta engelskalärare på villkoret att vi skrev en essay om vad som hänt.

På torgmötet delade Ny Demokrati ut valfläsk (bara det provokativt för vegetarianer som vi var hela bunten) och jag minns att deras politik var så enkel att till och med en revolutionskåt tonåring förstod vad de sa. Och vad var de de sa då? Jo bland annat att det skulle bli slut på fängelsernas "samlagsrum" och att det skulle bli så mycket billigare att hyra in invandrarbrottslingar i Baltstaternas fängelsen där de gott kunde sitta - med kedja och järnkula runt vristen...

Bert Karlsson kan numera i lugn och ro luta sig tillbaka och vara hela Svenska folkets mysfarbror och jag måste säga att om det är något jag tror och hoppas på så är det människans förvandling. Alltså att alla kan förändras till det bättre, alla förtjänar minst en chans till. Men Bert har egentligen inte förändrats särskilt mycket alls. Han är samma gamla goa' gubbe som åker på kondis och är med i inredningsprogram på TV och han hivar ännu ur sig rasistiska uttalanden som borde göra kvällstidningarna blöta i brallan nog att trycka det i feta bokstäver på löpsedlarna, men icket.

Musse Hasselwall konfronterade för ett år sedan Bert (och det gick väl ärligt talat sådär), Bert stack huvudet i sanden och mumlade att det inte längre finns rasism innan han mitt under intervjun bestämde sig att resa sig och gå. Idag är Andres Lokko sommarvärd och han har inte heller glömt, han tycker till och med att Bert ska be om ursäkt. Bert kontrar med att kalla Lokko för kommunist (klassiskt rasistdrag) och säger sig inte ha några planer på att be om ursäkt. Utmärkta P3-dokumentär har gjort en mycket lyssningsvärd dokumentär som finns att ladda hem för den som vill friska upp minnet lite och förstå kopplingarna till Sverigedemokraterna och "modern politik".

Tillsvidare är det faktiskt vi som minns som har ansvar att inte heller glömma att Bert Karlsson var, är och förblir vår mest folkkära rasist.

Sömnlös

2010-07-20T05:01:00.000+02:00

Just nu odlar jag denna växt på fönsterbräda.
Kan ni gissa vad det är för något?

Ord tjockare än vatten

2010-07-20T04:41:00.000+02:00

Okej jag kan berätta varför jag inte skriver mer här (eller någon annanstans). Det är helt enkelt för att jag skrev några saker för snart två år sedan som en familjemedlem blev sårad över och det har blivit en rejäl snöbollseffekt av det hela. Det har aldrig varit meningen att vara elak, det jag skriver är en reflektion över saker som hänt och händer i mitt liv, att skriva om saker jag känner och upplever. Det är ju inte för att hänga ut andra människor.

Men det är såklart ett dilemma att skriva om människor i sin närhet, på ett forum som är öppet för alla. Det är ett ställningstagande man måste ta. Det är bara det att när allting måste vägas på en guldvåg så blir det som i sagan om skräddaren som skulle sy upp en rock och sedan en tumetott och sedan blir det ingenting till slut. Där är jag nu, helt vingklippt och stum, orden bara dog mitt i all drama.

Jag har skrivit på den här bloggen i 5 år och det har varit tryggt och en plats att skriva av mig, särskilt sedan jag började jobba med skrivandet har det varit skönt att ha ett vattenhål för orden som inte får plats någon annanstans.

Det skulle bli så ledsamt att inte ha den här platsen, för ledsamt, så nu är det, och jag, som det är - kvar här med er.

Puss.

Bilden kommer härifån

En lång historia

2010-07-07T02:57:00.003+02:00

2010-07-01T23:00:00.000+02:00

Det är inte hennes fel att hennes rötter har ruttnat.

Armarna slokande som släpande blad. Då orkar man inte stå på tå mot himlen och blundande låta värmen rinna genom kroppen. Det är sådant jag måste förstå, det är inte hennes fel, och inte heller är det mitt.

2010-06-30T22:14:00.000+02:00

Det finns få saker som jag tycker bättre om än Andy Bells dansmoves.

2010-06-30T14:39:00.000+02:00

Rösträtt

2010-06-27T22:53:00.001+02:00

Imorgon önskar jag min röst tillbaka. Den har varit på vift sedan i torsdags och ersatts av snuva och feber, och jag som har så mycket att berätta om.

Kille med katt

2010-06-27T22:21:00.003+02:00

Jag växte upp med svart-vita affischer med killar i bar överkropp och med en bebis eller en kattunge i famnen. Jag minns en kille på min skola som hade t-shirtar med en en svart-vit bild av en halvnaken tjej som gränslade över en motorcykel texten som hörde till bilden löd A girls next best ride. Åh, Ljuva 90-tal.

Bjuder på en kille med katt. Min kille med min katt.

Är frans den rätta för mig?

2010-06-27T21:00:00.000+02:00

Hej fina ni. Jag har äran att ha väldigt många stilsäkra läsare, själv känner jag att stilkänslan vacklar allt mer. Nu är jag väldigt nära att köpa en fransjacka i konjaksfärgad mocka, tänker att den skulle vara fin till alla mina blommiga klänningar. Men jag känner att jag borde fråga er först för jag blir lite osäker, 'passa dig för sheriffen'-vibbar vill jag helst undvika.
Jag är snart 30 också och lider av svårartad 30-årskris i förväg och försöker intala mig att 30 är det nya 20...

Gudarnas mat

2010-06-23T22:15:00.000+02:00

Hej. Jag har egentligen inte så mycket att berätta om. Men jag vill ge ett tips.
Kombinationen;
Ekologisk lakrits
&
Brämhults lemonad

2 die for.

Jämställdhetsenkät

2010-06-16T14:31:00.000+02:00

Den här jämställdhetsenkäten går runt på lite olika bloggar, till exempel hos AMO.

Kön:
Kvinna.

Ålder:
28 år.

Bor:
Göteborg.

Bor ihop med partner:
Ja.

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Min sambo, men han är nog bättre än de flesta killar på sådant också.

Vem är bäst på matlagning?
Jag, utan tvekan.

Vem lagar vardagsmaten?
Jag gör det.

Vem lagar lyxmaten?
Lite blandat, men mest jag.

Vem städar?
Han städar oftare än mig, sorterar och plockar undan, men veckostädningen delar vi på.

Vem sköter avloppet?
Jag, med blandat resultat.

Vem är bäst med bygg?
Jag monterar IKEA-möblerna.

Vem är mest mån om att inreda?
Vi är ganska engagerade båda två.

Vem har mest kläder?
Jag.

Vem tjänar mest?
Han.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Det är olika.

Vem vill oftast mysa?
Jag.

Vem ringer mest?
Han.

Vem SMS:ar mest?
Han.

Vem festar mest?
Jag, tveklöst.

Parmiddagar?
Det händer, men inte ofta.

Vem har svårast för att möta den andras vänner?
Ingen, men han är mer social med mina vänner än vice versa

Föräldrar?
Han ringer sin mamma oftare än vad jag gör.

Vem tycker bäst om barn?
Han tror jag, jag gillar djur bättre.

Din partners intressen? Dina intressen?
Han har många och kreativa intressen, jag lägger så mycket energi på jobbet att den enda tid och ork jag har kvar lägger jag på mina vänner.

Som ett barn

2010-06-14T16:17:00.000+02:00

Sådan är jag när jag hittar något jag vill ha. Det kan vara en påse ostbågar eller en svart katt med gula arga ögon.

2010-06-10T09:32:00.003+02:00

David Sykes

Anorexialobbyn

2010-06-08T11:01:00.000+02:00

På min arbetsplats har alla ätstörningar, på ett eller annat sätt. Alla bantar och tränar på gym varje dag, men det är bara en av dem som inte tar bilen till jobbet. Det knapras osaltade nötter och dricks proteinshakes och mäts och jämförs. På jobbet finns dessutom inte mindre än två vågar som flitigt används.

Igår var vi på konferens och åt lunch ute, till kaffet serverades nybakt mjukpepparkaka. På bordet står ett helt fat med rykande färska bruna bitar av sötma. Chefen säger uppmuntrande till min kollega att hon som tränar så mycket kan ju ta en bit kaka. Alla andra runt bordet tystnar och ingen vågar smaka, kanske funderar de över om de verkligen förtjänar att ta en bit. Själv känner jag ilskan hetta inom mig. Jag har levt med en mamma som ständigt var missnöjd med sin fina kropp som fött två friska barn och funkat alldeles utmärkt hela livet. En mamma som var, och är, taskig mot sig själv och ständigt tänkt på sin vikt. Jag har själv bantat och haft ångest och inte ätit och tränat och hatat min kropp och jag känner så många kompisar, både killar och tjejer, som har ångest över hur deras kroppar ser ut . Jag känner de där känslorna fortfarande, jag tror inte att de kommer att försvinna någonsin. Det är som en nykter alkoholist ungefär.

Det värsta jag vet är skam, det är så förtryckande, att känna skam inför sitt eget jag är det värsta. Att känna att jag är ful, dum, tjock, äcklig, det är sådana känslor som jag tampas med varje dag. Jag försöker verkligen slå bort dem och de dagar det funkar är det underbart. Men det funkar inte alltid. Som när jag ska skämmas över att vilja ta en bit kaka till kaffet. Jag sträcker mig mot kakfatet och tar demonstrativt två stora bitar kaka. Ingen av deltagarna runt bordet följer mitt exempel.

Jag har gått upp i vikt den senaste tiden, jag kan skylla på medicinen jag äter, eller att jag inte äter frukost, eller att jag dricker för mycket öl eller vad fan som helst. Men faktum kvarstår att jag numera har en fullkomligt normal BMI-nivå. Och helt plötsligt tar sig människor rätt att säga till mig vad och hur jag får äta. Jag får höra saker som "Ska du inte köra den här dieten innan bröllopet" "Du vet träning skulle du må jättebra av" och "Köp inte godis, du vet ju att det inte är bra för dig". Jag har gått från att bli objektifierad på ett sätt till att bli det på ett annat sätt. Men det handlar om exakt samma sak. Att någon annan tar sig rätten att döma mig och min kropp.

Regretsy

2010-06-03T17:06:00.000+02:00

Inte vilket sadelskydd som helst

Dax att joina the dark side?

2010-06-03T13:51:00.001+02:00

Precis som min söta vän Teres är frågan om blondinens vara eller icke alltid en fråga på tapeten.
Frånsett underbetts-grimasen, vad gillar ni bäst?

(Roligt att se att min kille ser exakt likadan ut på båda bilderna med enda skillnaden att en är italiensk affärsman och den andre Henke Lundqvist i New York Rangers)

PMS Sommaren 2010

2010-06-02T11:57:00.003+02:00

Sommarens val!

X-box + ett långkörarspel som håller dig sysselsatt trots att du inte orkar, t ex Alan Wake.
Mjukisbyxor - ett måste! Gärna gråmelerade.
Kakor - Oreos doppade i mjölk är en klassiker.
Ett hem som är städat, men inte av dig.
Öl. Jag gillar Brooklyn Brewerys sorter.
Lays BBQ-chips ger vegetarianer som mig en köttig smakupplevelse som jag längtar efter.
Värktabletter. Inte lönt att mesa och hålla igen på värktabletterna det är bara att gapa och svälja.
En film du redan sett hundra gånger, så att du slipper bli besviken.OBS! Välj inga snyftare.
Sex (och cigaretter) kan verka avslappnande.
Boxsäck, funkar dämpande för de flesta aggressioner, men låt den inte hämma dig för dem som verkligen förtjänar din vrede.

2010-06-01T16:43:00.000+02:00

Frisyrbestyr inför bröllopet. Jag är splittrad.

2010-06-01T13:30:00.002+02:00

Hur sover ni?

2010-06-01T08:56:00.001+02:00

Jag ser det lite som en välsignelse, för jag vet hur motsatsen känns. Jag älskar att sova och somnar snabbt och utan problem när det är mörkt, tyst och svalt. Dessa tre kriterier kan vara svåra att uppfylla när verkligheten innebär tre katter som liksom små ludna element brer ut sig över mig och en fästman som lever med tinnitus och måste ha ljud på i bakgrunden. Jag är uppvuxen i Västerbotten och med ljusa somrar som jag älskar men nu när jag bor i Göteborg har jag vant mig vid att mörkret är snällt och betryggande.

Jag vet inte hur ni som lever (och sover) i par gör men för oss är våra två sovstilar en aldrig sinande källa till irritation, lagom till sovdags. Ett alternativ är separata sovrum, jag tror inte att det behöver betyda döden för ett förhållande, jag tror däremot att för lite sömn kan innebära döden för ett förhållande.

Men det är ju jävligt tråkigt att sova ensam rent känslomässigt så igår införskaffades ett sov-kit för att jag ska kunna sova ordentligt. Med sovmask och Calmor (formbara öronproppar) sov jag som en död i graven hela natten. Enda problemet är att jag inte hör väckarklockan, men det löste sig genom kombinationen av en fästman som hörde den mycket väl och vibratorsignalen som väckte mig.

Märklig känsla att ha sovit djupt i 8 timmar. Ljuvligt också.

Sova

2010-05-28T15:41:00.002+02:00

Gotta make way for the homo superior!

2010-05-28T08:35:00.000+02:00

Flow

2010-05-27T11:31:00.000+02:00

Jag får aldrig några utmaningar så nu när jag har ett litet skrivarflow så kör jag en lagom ytlig som är knyckt härifrån.

Vad kommer du köra för look/stil i sommar?

Det gamla vanliga, min älsklingsskinnjacka, klänning och tygskor/klackisar. Nyhet för i år är att jag kommer börja använda hatten jag köpte för två år sedan (tänk "Hej Herr kantarell" så får du en uppfattning om hur det ser ut).

Vad är sämst med ditt jobb? Tala sanning!

Det sämsta är att det är så sjukt mycket att hålla ordning på som hindrar mig från att göra ett ännu bättre jobb på det vis jag skulle vilja göra och att personalens kompetens inte alltid tas på allvar.

Tycker du att mediebranschen är mansdominerad? Vad är det grisigaste du varit med om?

Ja absolut, jävligt tröttsamt med artyfarty-killar som håller varandra om ryggen till exempel. Hmmm det grisigaste jag varit med om... Att ALLTID få frågan om när jag ska ha barn på arbetsintervjuer, mer eller mindre subtilt.

Vem är Sveriges sexigaste journalist? Kille/Tjej.

Linus Fremin, jag lövar hans blusar.

Vad använder du för parfym?

Just idag Borsari Violetta di Parma

Vad har du gått för utbildning?

Grundskola, mediegymnasiet, högskolekurser i Medie- och kommunikationsvetenskap, Makt och kön, etnologi och grafisk formgivning samt reklam & marknadsföring tvåårig yrkesutbildning.

Vad är det fulaste klädesplagg du äger?

Älskade mamma gav mig ett nattlinne i ljusblå bomull med ett Ior-tryck som vi kallar för mensklänningen. Det blir inga barnbarn gjorda i den om vi säger så...

Vilken maträtt är din paradrätt?

Jag har på senaste tiden gjort en sparrissoppa som är så god att det är rent otroligt vansinnigt.

Har du provat narkotika? I så fall vad?

Men alltså.

Röker du?

När andan faller på.

Favoritdryck från Systembolaget?

Brooklyn Brown Ale.

Om du fick ligga med vem som helst i hela världen ikväll, vem skulle du ta?

Min kille, faktiskt, skulle kännas konstigt att ligga med någon annan.

Ponera att du vann 200 miljoner. Hur skulle du spendera dem?

Jag skulle finansiera en fet valkampanj så att alliansen förlorade valet.

Bästa utekvällen i ditt liv so far:

På Sardinien för fyra år sedan. Det var magi under stjärnorna, i glasen på tallrikarna och i stolen framför mig.

Hatar du någon? Isåfall vem:

Alltså när jag hör förstagångsväljare säga att de hatar skatt, då hatar jag dem.

Vilken är den vanligaste fördomen folk har om dig?

Får en känsla av att jag kan uppfattas som auktoritär, dessutom tror folk att jag är grym på att stava för att jag jobbar med det jag gör.

Om du inte kunde bo i Stockholm, vilken stad i Sverige skulle du bo i?

Umeå så klart.

Det äckligaste du ätit?

7-elevens vegetariska pasta, fy fan, som att äta sura uppstötningar och betala 69 pix för det.

Det elakaste du gjort mot någon:

Svek är ju aldrig bra och ibland är det riktigt dåligt.

Det fjantigaste du vet:
Bill Clinton som spelar saxofon.

Varning för kräkreflex

2010-05-27T08:45:00.000+02:00

Jag vet att mina eventuella barn kommer växa upp med muggar med muminmotiv såväl som operamusik och föräldrar som lämnar in kläder på kemtvätt = medelklass, MEN om jag blir en sådan här mamma som gör såhär med mitt barn så får ni välja om jag ska kölhalas eller rullas i tjära och fjädrar.

Saxat från inspirationsbloggen

Min fina bror

2010-05-27T08:27:00.000+02:00

Skämmer bort mig! Tre stycken stora paket med Hot Tamales från USA-resan, bokstavligt talat som ett brev på posten. Och jag är girig som en gamm'moderat för de är så jävla goda.. Har ni smakat dem? To die for I tell ya!

Bästa klänningstillverkare

2010-05-27T08:24:00.000+02:00

Jag har en önskan som verkar svåruppfylld. Det är så att igår testade jag tio olika klänningar och alla är för korta, eller så korta att jag oroar mig för att få sådant där snyggt strumpbyxehäng. Snyggaste längden på sommarklänningen är antingen till ankeln, lite ovanför knät.eller en decimeter ovanför fotknölen. Går det att fixa ett eller två plagg i de storleksordningarna månne? Annars är mitt enda alternativ att börja med byxor och det är ju för sorgligt.

Idag ska jag träffa den här pinglan

2010-05-25T16:55:00.000+02:00

2010-05-25T08:30:00.000+02:00

Därför

2010-05-17T09:24:00.000+02:00

Mamma ville inte lära mig läsa för tidigt, hon ville att vi skulle vara små så länge som möjligt. Jag skrev ändå bokstäver och låtsades att de var de ord jag hade tänkt mig. När jag sedan lärde mig läsa var jag på inget sätt bäst i klassen. Vi hade tre olika läsböcker på olika nivåer; Leo – den avancerade varianten för de snabblärda. Elsa – för de som var sådär mittemellanbra på att läsa och så fanns boken som hette Ola – lättläst med korta meningar och stora bokstäver. Jag fastnade i Elsaboken och kom aldrig vidare till den åtråvärda Leo-kategorin.

Men jag slutade inte att skriva för det. Jag skrev lappar och dikter och små sagor, jämt. Allt jag har hanterat, bra som dåligt, har jag tagit itu med genom ord. När jag gick reklamskola och inte visste om jag skulle satsa på text- eller bildkommunikation frågade en lärare mig hur jag tänkte – i bild eller i ord. Svaret är att jag tänker ord men i olika typsnitt, storlekar och färger. När jag ska göra svåra saker, som tentan i företagsekonomi, skriver jag ner numren med bokstäver för att förstå vad de betyder och inte känna mig rädd för dem. Min relation till ord och text är en kärlekshistoria som rymmer det mesta. Jag har haft perioder då jag inte skrivit, men ordet kommer alltid tillbaka förr eller senare.

Förra veckan frågade min fästman mig varför jag inte skriver på bloggen längre. Jag svarade att jag var för trött, och det är sant. En sjuklig trötthet har tagit över hela livet och gjort även minsta lilla pryl oöverkomlig. Det är inte så att jag inte vill skriva här, träffa alla mina fantastiska vänner och ”börja träna”, det är bara det att jag är så väldigt trött. Livets dramaturgi, eller rättare sagt min roll i filmen om mitt liv börjar likna en avdankad skådis. Just nu är jag typ Eddie Murphy som lever på gamla meriter och inte orkar ta roller som kräver mer än att jag drar på mig en tjockiskostym och ett par hängslen. Och jag vill liksom ge mer till er, därav ingenting.

M.I.A

2010-04-29T10:33:00.000+02:00

Nya singeln Born Free är så sjukt bra att jag inte fått ståpäls på det viset sedan Atari Teenage Riot i tältet på Lollipop 1995. Herregud. Videon är en mästerverk den också.

2010-04-28T10:55:00.001+02:00

Jag ger er korgen

2010-04-21T17:08:00.000+02:00

Hej! Orden har för tillfället sinat. Därför lägger jag istället in en bild på en korg som jag gärna vill ha.
Andra saker jag vill ha:
- Sushi varje dag.
- Ett par byxor som sitter snygg.
- Orden tillbaka.

I love Frank

2010-04-14T14:41:00.001+02:00

2010-04-01T13:00:00.002+02:00

2010-03-31T13:20:00.003+02:00

Nu vågar jag leka med dockor igen

2010-03-29T22:44:00.001+02:00

Idag har jag tagit tjuren vid hornen, gått till botten med problemet, dragit svärdet ur stenen. Jag har tagit itu med det förflutna. 1989 följde jag med mamma för att hyra en VHS på Ugglans köpcentrums videobutik. Där runt hörnet en bit från barnfilmerna stod en pappdocka i samma storlek som mig. Dockan föreställde en rödhårig best med små vassa tänder och hängselbyxor. Det var första gången jag träffade Chucky. Den kvällen samlade jag ihop alla mina dockor och la dem i en svart sopsäck i det trasiga gamla frysskåpet i garaget. Nu var det färdiglekt med dessa oförutsägbara mördarmaskiner. För er som inte känner till Chucky så var han huvudpersonen i skräckfilmen Childs Play, eller Onda dockan som var den svenska titeln och om också säger en hel del om filmens handling. Så här 21 år senare har jag för första gången sett filmen i sin helhet. Jag kan säga att det är skönt att möta sina rädslor, speciellt bredvid Christo och med en påse dragéägg i näven. Inte särskilt läskigt alls faktiskt.

2010-03-29T13:37:00.001+02:00

Dagens låt är till Christo

2010-03-26T12:06:00.001+01:00

Dagens låt

2010-03-24T08:29:00.002+01:00