Failure is always an option

Jag och min man gick i parterapi innan vi gifte oss och jag rekommenderar alla det samma.
En sak som jag minns var att terapeuten ville att vi skulle prata om var i vilka situationer som bråk och irritation oftast uppkom. Jag minns att vi pratade om hur det är hemma hos oss när bjuder hem folk.

Jag vill att hemmet ska vara städat, sockerkakan bakad och finkläderna påtagna. Jag vill vara förberedd och organiserad. Min man tar det lite lugnare och rycker på axlarna, säger saker som "Det är ju inte kungen som kommer på besök".  Det säger han fem minuter innan gästerna kommer då vi upptäcker att toapappret är slut och besökarna får torka sig med julservetter istället.

Terapeuten berättade för oss om sin egen 50-års fest där hon bakat tårtorna. Hon berättar om sina storslagna planer för moussetårtor och chokadmarängbottnar. Hon berättar också att inte en enda av tårtorna blev lyckade, på det konstnärliga planet, tvärt emot blev de sneda och vinda och skitfula. Men de blev väldigt goda. Gästerna skrattade åt tårtorna men berömde dem för att de varit så fantastiskt goda. Terapeuten säger sedan att trots att tårtorna inte blev så perfekta så hade alla väldigt trevligt och tårtorna blev uppätna. Hon beskiver kalaset som en succé. Jag höll inte med. För mig var det ett misslyckande. Fula tårtor må vara goda, men de är fortfarande fula, misslyckade. Hur kan man nöja sig med det undrade jag.

Idag var jag på imporovisationsteater med en bästis. Teaterledaren lockar in oss i diverse vuxenlekar, som t ex berättarleken (ni vet där alla deltagare får säga varsitt ord som tillsammans bildar en historia). En sak som han säger är att det är misslyckandet som är det roliga, det intressanta och det som vi skrattar åt. Det är det oväntade som är det knasiga, det som är fel är det intressanta. Han ber oss tänka på detta och inte censurera oss själva genom att tänka att vi måste göra rätt.

Jag börjar tänka på sådan där primitiv humor där det är bananskalet och inte personen på promenad som blir det roliga. Bananskalet ska inte ligga där, det ska ligga i soptunnan. Men någon misslyckad jävel har slängt det på gatan och någon ännu mer misslyckat har trillat på det. Det är misslyckandet som gör det intressant.

Jag ska tänka på det. Jag som är så förtvivlat rädd för att misslyckas. Kanske kan det göra mig till en ännu mer lyckad person.