En av grabbarna

Jag har ofta varit en av grabbarna. För det är så himla enkelt. Det är enkelt därför att jag då slipper vara en tjej. För att vara tjej är en så smal karaktär. Jag känner nog aldrig att jag förstått heller vad som innefattas i den rollen. Jag vet inte hur jag ska spela tjej-rollen. 

På mitt jobb har jag fått erbjudande om att vara med och jobba i en workshop kring genus och hur vi reproducerar bilder av könsmaktsordning genom det vi gör (jag jobbar på en reklambyrå). Råbra tänkte jag  - för jag har ju läst genusvetenskap och blah, blah, blah...

Sedan när vi satte oss ner i den arbetsgruppen (enbart tjejer) för att prata om hur jobbigt vi tycker att det grabbiga snacket på jobbet är så slog det mig att jag i allra högsta grad är en del av det där grabbiga. 

Mitt enda alibi är att jag är tjej. Och min anledning till att vara grabbig är att det är en överlevnadsstrategi. Survival of the fittest liksom. Som den mobbade som blir mobbare för att få vara med coola gänget. Jag kan prata om snusk, tv-spel och öl men inte på ett sätt som om dessa ämnen tillhör mig, bara på ett sätt som om dessa saker tillhör ett manligt universum som jag får låna ibland och då måste spela enligt de spelregler som gäller där.

Igår när jag stod och diskade och tänkte på att jag är ett manschauvinistiskt svin fastnade jag i en grimas. Maken kommer in med V på armen och undrar vad som är fel och jag får svara att det är jag som är fel. Har tänkt på det här mycket idag och bestämt mig för att jag inte längre ska vara en av grabbarna. Oavsett hur många homosociala pluspoäng och pinnar på  karriärsstegen jag vinner på detta.