tisdag, september 20, 2005

Bandmaskens väg

Idag tog jag bussen ut till min gamla by där jag växte upp. Bussen tar 45 minuter och slingrar sig som en bandmask genom min gamla stad. Hagamannenparken fick mig att minnas mammas ord angående min planerade utgång i lördags. "Gå fort och lås dörren det är en våldtäktstok ute nu igen". Orkade inte förklara för mamma att det finns garanterat fler än en sådan. Men det är skönt att människor tror det och skönt att slippa se sådant som jag aldrig trodde att jag skulle vänja mig vid. Så som alkoholisten på Hjalmarbrantingplatsen som ser ut som fyrtio svåra år, eller den misstänksamma lukten av urin på sätet man just satte sig på i spårvagnen. Eller min tidigare frustrerade irritation över att folk skräpade ner i mitt närområde. Jag älskar verkligen Göteborg, men i min gamla by när solen bjussade på överraskande värme, var det så fint att klappa på fåret och hoppas på fler dagar åt nässelfjärilen som parkerat på min sko. Ungarna på dagisgården kunde faktiskt vara mina och vinbärsbuskarna stod där på samma ställe som för 20 år sedan. Det kändes stabilt. Fick en otrolig längtan efter mitt eget hem också, min lägenhet och kattorna och Christo och mina egna väggar. Jag är en trygghetsjunkie, det känns tryggt.

2 kommentarer:

  1. Shit va kul att den här finns och att du skriver den. Jag ska även LUSLÄSA alla dina inlägg och det ser jag fram emot. Och du får se fram emot kommentarer och annat tjat!

    SvaraRadera