Sen vill jag bara säga, som jag alltid säger när sådant här kommer fram, det är väldigt enkelt - sluta ät kött. Om någon skulle undra varför jag är och blev vegetarian så är det bara att läsa Linus inlägg, det sammanfattar det ganska bra.

På Dödens playlist

Vårt DJ-kollektiv Döden alltså.

Men Gud. P3 spelar Bankrobber med Clash, det är sådant som får en vuxen kvinna att börja gråta.

När det är som mörkast

Hej. Lovi säger att man ska skriva, att det är bra för en.
Det svåraste är alltid första ordet och meningen. Det blir ju meningen med hela texten. Det är som att klä på sig ungefär. Som att klä känslan i ord. Sedan måste man välja hur man vill att känslan ska se ut och om orden ska hålla en varm eller visa mycket hud. Eller visa dig helt naken.

Just nu kan jag liksom inte bestämma mig ens för vilka strumpor jag ska ta på mig, det blir ett för stort beslut. Jag gick ut idag för första gången sedan i söndags. Det var skönt att vara bland andra människor även om jag svettades och det snurrade i huvudet av min avklingande förkylning eller frossa eller biverkningar av tabletterna.

Där ute är det som ett akvarium. Fuktigt och bubblande. Halt. Och alldeles grått och skrovligt och asfalten som med handen känns som elefanthud.

Pappa frågade om jag ville ha något från farmor. Jag mindes porslinshunden som stod i musikrummet. Vi fick inte leka med den för den kunde gå sönder. Men jag tittade på den. Det var en vinthund, brun och beige med bakdelen i luften och framtassarna redo att springa så snart vitrinskåpsdörrarna som höll den fånge öppnades - det gjorde de aldrig.

- Jag vill ha hunden om det är okej.
- Ja, den hade jag tänkt ta men det är klart att du ska ha den.
- Ja, men om du vill ha den så ta den du.
- Nej jag vill att du ska ha den.
- Hur mår du pappa?
- Jo, då alltid bra, det är bara bra.
- Det är okej att må dåligt också.
- Varför skulle jag må dåligt?
- Ja till exempel om ens mamma dött.
- Det är okej.
- Okej.

Torsdagens

Fyra timmar sol denna månaden. Det är barockt, som min mamma brukar säga.Jag har i minst en månad vaknat varje morgon vid fem och vridit mig i "måste-somna-om-ångest". I natt sov jag tills väckarklockan ringde, åh ljuvliga väckarklocka!Kände mig nöjd trots att regnet och dimman var tjock som en ärtsoppa när jag gick till spårvagnen. Imorgon är det fredag då får jag träffa Jenny och Eja, det är livskvalitet.

But then again, you're not to blame
You're just a human, a victim of the insane.

Min drog är kulig

När min fästman stod på knä med en ring i sin hand sa han att en av anledningarna till att han ville gifta sig med mig var att jag kunde spöa honom i flipper. Det är för mig en kärleksförklaring. Jag är med i en flipperförening. Det går ut på att du pyntar 150:- och sedan får du spela hur mycket du vill alla de flippren som ryms i den trånga lokalen. Ölen kostar 10 pix burken och köttisarna får varmkorv framåt kvällen (får ta med mig en sojavariant). Det finns inget som får mig så avslappnad som att fokusera allt på att den blanka danken inte ska rinna ner i hålet. Jag är inget proffs, men jag är en överlycklig amatör.

Jag vill bara säga tack för alla kommentarer. Jag tänker att de är ett bevis på det allra viktigaste; att vi pratar om vad som händer och hur det känns - att vi inte är tysta. Tillsammans är vi starka.

Puss!

Rör inte mina systrar

Det har lagts en tung blöt filt över min stad och novembermörkret är en bagatell i sammanhanget. Jag trodde kanske att jag "satt säkert" i min lilla medelklassbubbla av välutbildade med jobb inom kultur och media och lägenheter i city. Kanske tänkte jag att saker och ting hade förändrats sedan jag för drygt tio år sedan anordnade en demonstration mot kvinnovåld den 8 mars och olagligt tapetserade min gamla hemstad med systerliga budskap som "Var inte rädd" och "Sparka tillbaka". På den tiden läste jag läste genusvetenskap och var arg. Hagamannen var fortfarande på fri fot och i min jackficka låg en liten välvässad fickkniv. Jag gick självförsvars-kurs och lärde mig ramsan "Ögon, strupe, knä och skrev". Men någonstans på vägen bestämde jag mig för att sluta vara radikal och istället lägga all energi på att vara systerlig och låta männen sköta jobbet med jämställdhet, det var ju främst deras fel. Det gick ju sådär med deras arbetsinsatser få jag lov att säga. Och själv blev jag passiv och lat i min lilla politiskt korrekta bubbla.

Tills nu. En vän till mig får en kniv mot halsen, blir rånad och lämnad med ett löfte om våldtäkt om saken anmäls till polisen. En bekant blir våldtagen av tre män som förutom att utnyttja henne sexuellt också skändar hennes kropp (på sätt som inte går att skriva här) i ett brinnande hat mot henne eller vilken annan kvinna som helst som den kvällen råkat gå förbi den där skogsdungen. Imorse fick jag ett sms från en av mina bästa vänner. Hon är rädd för mannen som av pressen kallas "Babyface" och som misstänks för ett antal våldtäkter och överfall på kvinnor här i Göteborg. Nu har min hon en tygsprättare i väskan, för att kunna försvara sig.

Jag träffar Tammie och vi pratar om vad vi ska göra. Gå omkring och vara rädda? Beväpna oss? Hata män? För när rädslan lägger sig finns bara ilska och hat kvar, det är liksom det mest konstruktiva som kommer sig ur att känna sig rädd för att leva. Vi kvinnor går omkring och väntar på att vi ska bli våldtagna för alla känner vi någon som varit utsatt, ofta är den någon oss själva. Alla kvinnor känner någon annan kvinna som utsatts för sexuella övergrepp men inga killar känner några gärningsmän, hur går den ekvationen ihop!?

Jag vet att de flesta övergrepp utförs av en förövare som offret känner och att det ofta sker i hemmet, tro mig det vet jag. Och det finns nyanser av helvetet och en sådan är att mina medsystrar är rädda - hela tiden, jag är också rädd, när jag inte är arg. Men just nu känns det som att mitt enda val är att vara arg, det handlar om överlevnad och att komma över sorgen att absolut inget har hänt på tio år.