Kära Charlotte

Min mamma var på något kommersiellt jippo i Stockholm för ett tag sedan. På scenen står Charlotte Perelli bara dygn efter förlossning. Enligt mamma kunde hon inte riktigt gå; det syntes att hon inte läkt ihop som hon uttryckte det. Charlotte har perfekta lösnaglar, högklackat och noga plockade bryn. Charlottes man äger en restaurang som ingen besökt, hon står för familjeförsörjningen. Hon har två barn. Hon bor i fin lägenhet i dyrt område. Charlotte är omslagsflicka och fräsch i underlagskräm och bebis på armen. Charlottes devis är att vila det kan man göra när man är död. Charlotte vinner schlagerfestivalen men vågar inte delta igen, för hon vågar inte riskera att det ska gå sämre den gången. Men då tänker jag Charlotte på det där med att misslyckas. Du verkar har det tungt tycker jag. Det verkar så jobbigt med två barn och ett stressigt jobb och hinna vara snygg och glad och spexig hela tiden. Fan Charlotte det verkar outhärdligt. Bäst kan man inte alltid vara. Inte heller näst bäst. Men vem bestämmer vad som är bäst för dig själv? Vem bestämmer när du ska vara bäst? Måste du alltid vara det? Vem har sagt det? Jag kan spöa upp personen om du vill. Jag kan bädda om dig så du får växa ihop efter förlossningen, jag kan köpa dyra praliner till dig, sådana som du säkert tycker om. Jag kan byta blöjor också, så du får vila, vi kan leva på min kommunlön, det fixar sig alltid med pengar vettu. Så kan vi titta på Desperate Houewifes och äta chips med tacodipp och bli lagom tjocka och lagom lyckliga i vår lagoma förort. Inte bäst och inte sämst liksom.