Äta bakelser istället

Jag är den första att erkänna att jag är ett bittert vårdbiträde. Jag tjänar för lite pengar, jag klarar mig ekonomiskt just nu och har råd med mat på bordet och kan betala hyran, det är inte det som är grejjen. Saken är att jag tjänar för lite i förhållande till vad andra individer gör. Ja jag tjänar för lite i jämförelse med exempelvis män som jobbar inom industrin. Kungabarnen Madde och Vickan taxerar noll, Carl Philip 25000, pappa betalar det andra. Eller vaddå pappa? Jag och du betalar Maddes magnum champangeflaskor på Stureplan eller Carl Philips intresse för racerbilar. Jag har varit en förutsägbar vänsteraktivist i alla år jag har kämpat för ett Sverige i välfärd, källsortering, nej till EU, feminism och så vidare. Jag har dock aldrig brytt mig vidare i frågan om rojalism. Jag grät iof när jag såg bröllopet mellan Mette Marit och Haakon på TV, men det handlade förmodligen om kärlek till romantiken och inget annat. Jag har både svårt att förstå och svårt att ta del av bratkulturen även om jag kan känna mig djupt fascinerad av denna otroliga lättja och brist på ansvarstagande, hade inte det varit gött att aldrig oroa sig över så triviala saker som sitt CSN lån?! Samtidigt kan ett djup grundläggande känsala av hat välla upp som tjock lava inom mig när jag tänker på hur dessa andra generationens invandrare behandlas i förhållande till hur min granne Ahmeds kids tas emot av Sverige, Sverige fosterland. Jag känner en oerhörd ilska över Maddes 2000 kronors (och dessutom jävligt fula) designerjeans som hon köper med ursäkten att hon ju måste representera Sverige. Det är som min kompis Petter säger: Det är klasshatet du känner.