Tomten

Idag när jag var på Emmaus hittade jag bland deras julpynt en tomte av modell äldre. En gammeldags tomteflicka med flätor av silkigt vitt garn och välsydda kläder och skrattgropar i det påmålade ansiktet. Jag tappade andan lite då jag såg den för sedan jag var liten har en liknande tomte i karlmodell funnits i mitt barndomshem. Min mamma är precis som jag och har en märklig egenskap att komma ihåg i princip allt hon köpt, var, när, varför och vad tingesten kostade. Så jag minns att mamma berättat att just den där tomten köpte hon på Tempo (nuvarande Åhléns) till sin första egna lägenhet. Väldans bra present till mamma tänkte jag såklart och tog dockan under armen. Men kvar satt då hennes så att säga ordinarie livskamrat (jag utgår här ifrån att just de här tomtarna var heterosexuella) en exakt likadan tomte som min mor har. Han satt där med likadana smilgropar och log, ensammen på hyllan. Jag försökte tyda hans blick, om han såg ledsen ut över att skiljas från sin kamrat sedan så lång tid, han var svårtydd. Jag började tänka att de båda två kanske grät inombords, dom skulle aldrig komma över det. Kanske skulle jag köpa båda två? Vem var jag att separera dem? Herregud tänkte jag till sist vad fan håller jag på med? Stå här och gräma mig när barn svälter. Och så lämnade jag kvar tomtemannen och gick till kassan för att betala. Men så får jag ångest igen när jag möter min dockas blick. Mitt sällskap tycker med myndig röst att jag får skärpa mig.
Jag dikterar snabbt ihop en livsberättelse för tomtarna.

De träffades tidigt, han var charmig och hon blev kär, han var svinig söp och slog deras små tomtenissar, hon hade inte ekonomisk möjlighet att bryta upp från honom eftersom han aldrig tillåtit henne att utbilda sig. med tiden hade hon verkligen börjat hata honom, övervägt att giftmörda honom och var nu på god väg att bli bitter.

Men så kommer jag som en skyddande ängel och ger henne en ny chans! Om hon någon gång vågar lita på män igen så hoppas jag verkligen att mammas tomte är en schysst snubbe. Så hinner jag tänka och betala och åka hem. Men nu har jag lagt dockan i förrådet. Jag klarar inte riktigt av att titta på den, för tänkt om det inte var så som jag tänkt då? Då kanske hon kommer om natten med den stora kockkniven och hugger ihjäl mig. Såhär tänker jag hela tiden. Om jag till exempel trampar ihjäl en myra så måste jag tänka att det säkert var en våldtäktsmyra och rätt åt den (men jag är inte för dödsstraff för den skullen). Det är faktiskt lite omständigt med allt tänket.