Boom chacka lack - nej tack.

Jag önskar att jag kunde vara en sådan där som passade i nutida kläder. Jag hittade en väldans fin kofta från Back som var överdimensionerad och med puffiga ärmar. Jag ser ut som en kåldolme i den. Acne har gjort en skjorta utan ärmar med pressveck och axeklaffar, det låter så tjusigt, men i provhytten visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta för den såg verkligen förjävligt ut på mig. Min kropp är inte gjord för dom här exprimentiella nymodigheterna, jag kan lockas och längta men det slutar alltid i fiasko. Varför funkar det på andra? Är det en fråga om hur individen bär upp plaggen och det faktum att jag har någon mental låsning och är väldigt självkritisk? En annan teori jag har är att jag egentligen tycker att kläderna är jättefula och helt enkelt inte min grej men att jag inte vill erkänna hur konservativ jag i verkligheten är när det kommer till kläder. Jag och den Engelska drottningmodern diggar samma affärer. Oversized och bylsighet är inte mina ledord. Siluett och midja däremot, det är min refräng.

Bilderna: längst upp; Nej tack Stella McCartney, där under; Ja tack Chloé