Varje sko har sin historia

Om jag skosurfar på Ebay vill jag helst inte att mina eventuella inköp ska vara fotade på någon svettig hemmafrus fot med för skarp blixt. Det ger samma känsla som hemmatagna porrbilder -yaak! Men skorna här under är ett urval klackskor från min garderob. För jag hade tänkt att jag skulle bli duktigare på att stoppa in egna foton här. Min fotograf till sambo kommer inte bli imponerad, well well. Varje sko har sin historia.

Min platspappas bortgågna mamma hette Ingrid. Tyvärr hann jag aldrig träffa henne, men av en lycklig slump har vi samma storlek på kläder och skor. Jag har ärvt stora delar av hennes skräddarsydda garderob. Allt från sammetsdräkter från 40-talet till schyssta knutblusar från 80-talet. I en stor kartong fylld med silkespapper hittade vi en helt underbar cocktailklänning i spets, till den ensemblen hör dessa skor från mitten av 1950 talet. Senast använde jag dem på nyårsafton. Tack Ingrid!

En klack kan nästan aldrig bli för hög! Mina älsklingar från Pura López. Historien om dem har jag redan berättat om i bloggen. Har allt för att platsa som de perfekta skorna; öppen tå, perfekt klack, lagom rundning ovan tårna, perfekt hålfot, helt enkelt lovley. De passar till allt från jeans till min vintage vampklänning från 40-talet. Har dock inte hunnit använda dem än, men det kommer. Min garderobs dyraste.



Från Huella jag blev kär i dessa för att de funkar till vintage 70-tal och 50-tal samt att klacken är i solid trä. Fin konjakfärg har de också. Tjatade till mig dem av mamma att ha på min student. Bar dem till vita seglarbyxor och det var tjusigt i värsta skepp o hoj stil. Dock har inga skor ens sammanräknade bidragit till lika mycket smärta. Sist jag bar dem räknade jag till 18 varfyllda blåsor, aj, aj, aj.


Den värsta tiden i mitt liv spenderade jag under 8 månader i Skellefteå. Det är ett jävla ställe, men en bra sak är att ingen handlar second hand. Dessa i princip oanvända skinnpumps från sent 50-tal / tidigt 60-tal hittade jag på Myrorna i Skellefteå för drygt 100 kronor. Jag har låtit klacka om dem en gång, men de är oförskämt sköna och snygga och jag har haft väldigt roligt i dem minst hundra gånger.


Det är väldigt svårt att ta kort på silverskor. Dessa av Bruno Magli är från 60-talet och även dom inköpa i Skellefteå för en hundring. Perfekt i storlek (39,5) och med en vacker rosett täckt med strassstenar, syns tyvärr dåligt på bilden. Skorna har slitits med hälsan men det gör dem nästan ännu bättre, så slipper jag hela tiden vara nervös över att de ska gå sönder. Väldans bra dansskor som piggar upp vilka kläder som helst.


Från Myrornas i Skellefteå igen. Fasansfulla att gå längre sträckor i men oemotståndliga är de i bästa Mimmi Mus-stil. Rosetten är prickig även om det inte rikigt framkommer. Fick en utskällning av en tant när jag bar dessa, hon skrek ilsket åt mig att "Herregud du förstör ju dina fötter om du går omkring i sådana där!". Det är precis sådant som får mig att aldrig vilja ta av dom. Av etiketten att döma är de troligtvis från 80-talet.


Ytterligare en öppentå variant (jag är svag för sådana) dessa har jag ärvt av min mor som köpte dem på 70-talet. De är i svart sammet och passar till kjolar som blåser upp av varmluftsbrunnar. Sönderdansade i två generationer. När jag var fyra år mätte jag varje dag mellan tummen och pekfingret hur länge det var kvar tills mina fötter passade i skon, och den som väntar på något gott...



Skorna är 60-tal och inköpta på Vilse I Garderoben vintageaffär i Stockholm (Yomi finns den kvar fortfarande?). De köptes tillsammans med min ärtgröna coktailklänning som jag bar på min studentbal (den katastrofkvällen har jag också skrivit om tidigare...). Sköna och fina i blank sidensatäng. Dock blev mina fötter spetsade under balkvällens dans av en full brud i billiga porrpjukks (ja jag föraktar dem som bär dem). Blodet rann och tragedin ett faktum, hela skon var nerblodad. Har dock inte haft hjärta att slänga dem än.