Klipp dig och skaffa dig en utbildning

Jag orkar inte ha karriärsångest. Blä. Jag mår så illa att jag allvarligt överväger att gå och köpa ett paket cigg, trots att jag lagt av med sådant. På nyårsafton åt jag fin middag med min mamma, platspappa och deras vänner och barn. "Jaha och vad sysslar du med då?" frågade det. "Jag jobbar med en autistisk tjej" svarar jag då. Och jag ser att mamma skäms och jag ser att personen som frågade tycker att jag är en loser." Men vad ska du bli då? Har du sökt något till hösten?" Mamma frågar varje gång vi talas vid. Och nej jag har inte det och varje gång jag tittar i kurskatalogerna får jag ångest så att jag vill gråta och varje gång jag tänker att jag måste jobba kvar 100% på mitt jobb hela hösten vill jag skära mig i armen. Ja det är lyxigt, jag har ett fast heltidsjobb, jag kan ta lån och vara mammaledig och ta tjänstledigt för studier. Men jag vill inte jobba inom vården hela livet, jag har gjort det i tre år och det är jävligt otacksamt och understimulerande på många sätt (även om det såklart även har varit bra också och jag ångrar mig inte). Men nu känner jag att jag måste bestämma mig. Nu står jag och stampar på samma plats och alla andra springer förbi mig i tornadohastighet. Och där står jag och vill absolut inte titta framåt. C försöker hjälpa till och peppa och kom igen nu, du fixar det här, men jag får bara ÅNGEST. Atarax till frukost middag och kväll. Nu skiter jag i det här, nu söker jag till vad som helst och blundar och hoppas på det bästa. Det här går inte längre. Ångest, ångest är min arvedel. Helvette också. Skulle ge vad som helst för att vara 17 år igen. Fan också.