måndag, mars 06, 2006

Mani

Ibland som när jag hör New Order förstår jag varför jag aldrig valde hårdrocken före synthmusiken, det går ju inte att inte förstå. När jag var 18 tatuerade en kärnkraftsnurra i nacken, för jag hade just varit i Düsseldorf och hängt utanför Kraftverks Kling Klang studio och min favoritskiva med Kraftverk hette Radioaktivitet. Varje gång jag ser den lilla svarta propellern påminner den mig om hur ruggigt passionerad jag var i det jag valde att ägna mig åt. Sådan är jag fortfarande. Som sommaren för tre år sedan när jag läste alla biografier om Marilyn Monroe och tokblekte håret. Jag var via jobbet på en föreläsning förra veckan den handlade om barn med Asbergers-syndrom, jag har nog ett stänk av det, jag blir så manisk. Men det är härligt också - faktiskt.

3 kommentarer:

  1. jag tycker att det är coolt att du blir så engagerad i saker. respekt!

    SvaraRadera
  2. Anonym12:14 fm

    Själv tror jag att jag är hobbyautist, eftersom jag kan komma ihåg totalt menlösa saker jättelänge, men vissa grejer kan jag inte alls lära mig, samt att jag inte klarar av att man rubbar min dagliga agenda, då blir jag helt ställd och stannar liksom upp (nästan som i "Awakenings", när de måste måla golvet likadant för att de ska kunna gå över hela, du vet...).

    SvaraRadera
  3. Anonym12:03 em

    Just det där med att inte klara av rubbningar i rutiner är ruggigt autistiskt, det är så roligt att sätta egna diagnoser! jag har kommit fram till många trevliga symptom jag antagligen bär på.

    SvaraRadera