Mumsig skåpmat

Innan jag startade bloggen skrev jag internetdagbok. Med tanke på att dagens låt är Stephanie says med Velvet Underground tänkte jag servera er lite skåpmat från den 9:e Maj förra året.

I går spelade Lou Reed i Gbg, men jag jobbade och biljetterna var slutsålda. Surt tänkte jag men va fan, det är lite som David sa, ja man skulle ju kunna gå dit och se honom, ja så har man gjort det, som med Eiffeltornet ungefär. Han bangade dock på att stalka Lou Reed som jag tyckte kunde
vara en mellanväg.

När jag ska gå igenom säkerhetskontrollen på Landvetter pratar alla amerikanska, någon har ett gittarfodral under armen och där står han, en meter framför mig i sunkig keps och skinnjacka, skrynklig som ett russin:
Lou Reed. I min mp3spelare surrar loaded skivan och så bara står han där. Shit pommes frittes! En del av treenigheten (Lou Reed, David Bowie och Iggy Pop).
I min huvudet räknar jag snabbt ut att här står mannen som för ganska exakt 10 år sedan sådde fröet till mitt intresse för musik (med Velvets första)och som med Berlin-skivan (Coney island baby räddade mig när allt var kolsvart). Jag vet inte vart jag ska titta, han tittar på mig och jag blir så där grön i ansiktet, inte för att jag är nån groupie men för att jag har så mycket respekt och tacksamhet för den här människan som indirekt följt mig så många år.
I huvdet bläddrar jag igenom alla intervjuer jag läst, att han har hängt med Andy Warhol, att han har knullat med Bowie, att han komponerat min favoritlåt alla kategorier; Stephanie says. Och så kommer jag på att han också ansetts vara den suraste av alla rockmusiker som levt, ja sådär att han hatar fans och journalister och bara är grinig så in åt helvet, och så förstår jag att äver om han står en halv meter framför mig så skulle jag aldrig våga öppna käften och säga ett pip, inte en chans.
Tänk om jag skulle sabba allt, tio år, det är det inte värt.

Så i 45 minuter som resan till Stockholm tog sitter jag och stirrar på LOUR REEDS nacke framför mig. Och jag vill liksom rycka tag i portföljgubben som sitter bredvid mig och viska ”Fattaru LOU mutherfucking REED!!!!” Men det verkar som om ingen förstå att om det här flyget kraschar så dör vi med den fetaste rocksnubben i världen, vi dör alla en rockstjärnedöd!

Men flyget landar fint och jag och Lou (hör ni hur fint det låter!) går och ställer oss för att vänta på våra väskor vid rullbandet.

Ja det var det. Jag och Lou. Fan så jävla fint.

//Många svordomar tyder på att jag var exalterad.