Min ömma moder har sett till så att jag har viss tillgång till dator, trevligt, trevligt.
Idag har jag varit hos min favoritfrisörska. Hon är den brudigaste brud jag vet, på ett brudigt sätt ni vet. Hon har ruggigt lågt skurna jeans, säger "amen" utan att vara kristen ("amen vaddå?! sa jag då men han fatta typ zero). I love. Hon är grym på att bleka mitt hår exakt rätt nyans, det blir aldrig ryssblont. Idag stylade hon håret i enlighet med sin egen stil. Jag ser ut som Hanna Graaf, det är härligt och helt lockigt, ni skulle se mig. Jag vill se ut som Hanna Graaf en gång per år. Jag vill se ut som Leif Pagrotsky en gång per år också, jag vill ha helskägg.
Som tur var har jag inte träffat någon jag känner. Det är inte så att jag tycker illa om mina bekanta i Umeå men jag blir rädd av att spontanträffa folk. Jag vill vara förberedd. Läste i en av mammas tant-livsstils-tidningar ett citat av Gunde Svan där han menade att han förr i tiden kunde bli allvarligt arg och irriterad över att han inte kunde hitta något sätt att påverka vädret. Han talade om att han lugnat ner sig nu och övervunnit sitt kontrollbehov. Jag måste ha ett fett kontrollbehov. Det ska bli min nästa grej att övervinna; stressen över rädslan att inte ha exakt allt under kontroll. Förutom gurun Gunde säger Dr Phil att man då och då ska stanna upp och fundera på hur man är att leva med. Det skiter jag i idag. Ja, jag har våtservetter med mig överallt jag går (för att kunna rengöra händerna vid bacill-krissituationer), ja, jag blir nervös fyra timmar innan jag ska på jobbet för att jag tror att jag ska komma försent, ja jag gråter för minsta grej och så vidare.
Men du Dr Phil, jag är i allfall snyggare än dig - eat my shorts.
Hade tänkt skriva ett inlägg om hur otrevliga norrlänningar är jämfört med göteborgare men ja ger dem en till dag att få mig att ändra uppfattning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Dearest Bonnieto! Blir du som jag så rädd att träffa folk du känner att du till slut slutar gå på stan? Jag är så och det är väldigt jobbigt. Man får inte komma hem till mig utan att ringa först, och jag svarar inte på hemtelefonen längre. Jag måste se vem det är som ringer. Jag måste vara förberedd. Jag måste ha kontroll.
SvaraRaderaOm du träffar mig på stan i veckan (vilket antagligen inte kommer att hända eftersom jag bara är hemma) vet du iallafall att vi kommer att förstå varandra. Vi kommer att vara beredda och behöver inte känna oss skrämda.
Jag tycker vansinningt illa om att träffa bekanta på buss eller spårvagn, jag VILL inte prata med nån när jag åker nånstans, om man inte är två som åker tillsammans förstås, det är en annan femma. Jag vill bara höra på min musik, läsa tidning eller bok om jag har, och få vara ifred och titta på staden som susar förbi. Inte sitta och jolma om nåns jobb och väder och vind. Ser jag nån jag känner men de inte ser mig, så sitter jag kvar och hoppas de inte ska upptäcka mig. Moget.
SvaraRaderaDu skall vara beredd på att träffa mig, jag skall nämligen träffa dig. Äntligen!
SvaraRaderajag saknar dig och dina våtservetter
SvaraRaderaJag svarar inte heller i telefon, som tur är är Göteborg ganska stort så man slipper springa in i folk, men självklart är grannarna alltid en mara, de vill jag på inga villkor springa in i, huvva...
SvaraRaderaJag låtsas också inte se. Fingrar VÄLDIGT intresserat på mobilen i hundra år eller pillar meningslöst med grejor i väskan. Fatima räddade min lördag den lilla ärtan! Christo, hur kan du sakna mina psykotiska våtservetter?
Åh, grannar. Jag kollar alltid ut genom titthålet innan jag öppnar dörren. Och öppnar aldrig min dörr i deras närhet. Jag vill inte att de ska veta att jag har ett liv, eller ens att jag existerar. Och eftersom jag hör dem genom väggarna hör de också mig, och det är så hemskt. Om jag har skrikit eller gråtit eller sjungit högt i lägenheten vågar jag inte gå ut i trapphuset på sju evigheter. Måste man köpa en ensligt belägen västerbottensgård för att slippa grannångesten?
SvaraRaderaHur yttrar sig din grannångest, Bonnieto?
Min grannångest yttrar sig så att jag efter sex månader ännu inte träffat mina grannar, vi bor bara tre i vår uppgång så det är ju märkligt. Däremot så röker dom så det lukat cigg i trappen, det stör jag mig så mycket på att jag nog snart måste skälla ut dom, och då kommer de tycka illa om mig vilket passar ganska bra för då slipper vi bli kompisar! Mitt hur är jättelyhört, en gammal granne har sagt att det hörs om vi talar i normal samtalston men det hörs inte vad vi säger. Jag pratar jämt med katterna och skriker och gråter en del jag med men det kan jag inte göra något åt. Jag kommer ändå flytta ut på landet på ett tag, jag får hoppas att jag inte blir vräkt innan dess.
SvaraRadera