Drömmar och förhoppningar

När jag var liten trodde jag att jag kunde bli vad som helst som vuxen. Till exempel ville jag bli polis och se ut som Barbie. ja det är ju såklart väldigt tråkigt att ha Barbie som ideal men det handlade inte om att jag försökte forma sig efter idealet, jag hade snarare en tanke om att den dag då jag blev vuxen skulle jag på ett magiskt sätt transformeras till en Barbiepolis. Gud så besviken mini-me varit om hon hade träffat mig nu. Eller kanske inte. När jag i ett halvår städade på ett dagis var det en liten femårig tjej som alltid hängde efter mig. En dag sa hon att hon älskade mig och att hon tyckte att jag var Gud, jo precis så sa hon. Och sedan berättade hon att hon ville bli precis som mig när hon blev stor, att hon ville bli städtant. Jag försökte övertyga henne om att hon kanske hellre ville bli läkare eller statsminister eller slöjdlärare men då skakade hon på huvudet och sa bara: Nej jag vill bli precis som du! Jag hoppas att hon förstår att inom varje underbetald kommunanställd finns en längtan efter something larger than life, jag hoppas verkligen det.