Okej. Igår cyklade jag till jobbet med Duke Ellingtons Take the A-train i MP3:n. Det gick fort och det var ljumma vindar. Alkisarna satt på bänkarna på Älvsborgsborgsbrons balkonger och solen log som en glödhet apelsin på väg att släckas i havet. Allt var perfekt. Jag tänkte att jag behöver sannerligen inte knappra lyckopiller när livet i sig gör mig klycklig. Men det kommer alltid dippar, nu känner jag det smyga bakom mitt öra. Det är som att någon viskande lockar på mig. Nej. Det är dax att rycka upp sig, med rötterna, hojja iväg med Duke igen. Hålla sig på stadig mark, låtsas som ingenting, allt är bra, allt är ju jättebra. På riktigt! Ibland tänker jag att det är mitt eget umgänge som drar ner mig. När jag är själv med mig själv är jag en elak väninna, ingen annan skulle stå ut.
Igår pratade jag med en person som sa att denne inte tänkte så mycket på sin tillvaro. Det hade denne inte gjort på tre veckor och det gjorde ingenting. Personen ville inte tänka på saker alls, bara vara glad att det var vår. Lyxigt att stänga av. Men jag förstår sannerligen inte. Hur gör man då? Är man full och hög? Det är inte riktigt min stil.
Nu måste jag göra något annat än att sitta här, lasera balkonggolvet till exempel.
Annars kommer jag kvävas långsamt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag vill också stänga av mig själv, jag börjar bli lite bättre på det, i varje fall i stunder när det bara inte fungerar att grubbla och ångesta, typ när jag ska sova och sånt. Man får väl helt enkelt tänka mer positivt, tänka på bra saker i livet och saker som gör en glad och som man är bra på, för att trycka undan det där dåliga och jobbiga en stund.
SvaraRadera