Jag kan inte spela gitarr och jag kan inte odla skägg

När jag träffade min man satt han i flanellskjorta med gitarren i knät och lyssnade på andra grabbar med gitarr. Jag lyssnade på DAF. Men det funkar. Det funkar faktiskt med män och gitarr också. I smyg lyssnar jag på Neil Yonung. Neil Young och jag har inte funkat så bra ihop. Det är nog inte Neils fel men jag hade en bekant som på fyllan berättade att hennes exmake alltid skruvade på Neil Young på högsta volym så att grannarna inte skulle höra när han spöade upp henne. Efter den informationen hatade jag Neil Young. Han kanske är hyvens mot sina kvinnor men jag kunde inte tänka på honom som något annat än en bit i puzzlet med motiv manlighet. Andra bitar i puzzlet är öl, skäggstubb, masturbation, och en skruttig gitarr. Den manlighet DAF skapar passade och passar mig bättre. Men vi funkar ändå jag och Neil. Jag och Jeff Buckley också, vi funkar råbra ihop. Kanske för att varje gång jag hör Jeff Buckleys skiva Grace blir jag gråtfärdig av stolthet över min och Christos kärlek. Christo är också en gitarrsnubbe. Jävla gitarrsnubbar.













Fyra män, två av dem med gitarrer, vem vill du helst ligga med?