Resan

Jo såhär var det. Första dagen i Skottland var det väldigt svårt att köra vänstertrafik, alla körde dessutom mycket fort. Vägarna på kartan var skyltade som motorvägar så vi tog den som verkade bäst och ledde till vårt mål; Loch Ness. Vägen var smal som spagetti och slingrig som en orm. Ett, tu, tre så mötte vi en tvär kurva och det dundrade till.

- Jag tror att vi fått punktering säger Christo
- Va? säger jag
- Kan du kolla ut genom fönstret och se hur det ser ut?
- Du vill inte se det här
- Är det illa?
- Jepp

Jo alltså två punkterade däck på vänstersidan. Mobilrefillen räckte i sju minuter och Avis "Roadservice" gav oss pausmusik innan de fått vägbeskrivningen till var vi fanns. Två hus inom räckhåll och en hel massa får. Vi hörde hur det ena husets dörr låstes innifrån med ett klick och hur någon drog ner en rullgardin. Men i det andra huset bodde en charmant skotte som lånade ut sin telefon och gav Avis vägbeskrivningen. Hans fruga bjöd på buteljerat vatten. Det tog fyra timmar innan bergningsbilen kom. Under tiden hade vi insett att vårt bokade hotellrum (på ett slott till råga på allt) inte skulle bli av. Vi skulle aldrig hinna köra upp till Oban från Glasgow innan det blev alldeles för sent och dessutom var vi båda skärrade över det som hänt med bilen. Skotten ringde till hotellet och förklarade så bra att vi fick avboka utan avgift, thank you mr Skotte.

Bergningsbilskillen var rolig, vi pratade om surströmming, Chevy Chase, bilkörning och Braveheart. Det var nu vi blev varse om att filmen tydligen spelats in på Irland. Musten gick lite ur mig. Var fan var vidderna, de gröna ängarna, bergen jag längtat efter!? På Irland?!

I Glasgow fick vi rum på ett hostel som var ganska äckligt, vi var äldst där. I badrummen i Skottland har de snören som hänger i taket inne på toan för att slå av och på ljuset. Snöret på just det här stället hade en delikat bajsbrun färg i den nedre delen. Huu...
Vi var hungriga och gick iväg för att tjacka lite mat. Vi kom hem med en svampig bakad potatis som kvalar in på listan av äckligaste mat jag någonsinn ätit. Det såg mörkt ut.

Morgonen efter var det nya tag. Jag kände mig fånig i min längtan efter sjöodjursfyllda lochar, men Christo var inte svårövertalad. Efter lite snurrande i Glasgow var vi äntligen på väg mot Högländerna. Ganska strax var vidderna makalösa. Gigantiska gröna toppar och djupa dalar omfamnade oss. Blackfaced sheeps var man än såg, så söta att man ville ta med dom hem i handbagaget.

Snart blev vägarna midre breda och regnet kom och gick mellan ögonblinkningarna. Locharna utanför bilfönstret var djupa och blanka. Och vägarna smalare och smalare. Vi stannade vid en väg där någon begravt sitt husdjur och spikat upp ett kors, då grät jag nästan och tänkte på att Max och Dexter också ska dö en dag. Vi såg en ihjälkörd hjort. Vi såg Loch Ness.

Sen den tid då mina ben inte var längre än korta har jag läst om sjöodjur, kentaurer, enhörningar och liknande. Som barn var det nog en besatthet. Vi stannade vid ruinerna av Urquhart Castle och spanade ut över sjön, tillsammans med mer seriösa monsterjägare som tagit med sig kikare. Christo ser något svart i mitten av sjön som kommer upp till ytan. Han fotar men det ser bara ut som en oidentiferabar suddig prick i kameran.

I den sömniga staden Durmnadrochit alldeles invid sjön besöker vi Loch Ness museumet. Utställningen är full av utklädda skyltdockor, rökmaskiner och scenkulisser, mycket hångelvänligt må jag säga. Något besviket blev jag dock på avsaknaden av känsla för konspirationer och myten. Utställningen gjorde sitt bästa för att påvisa att det inte fanns något odjur i sjön. Men visst har skottarna tagit de olika mystiska observationerna på allvar. Sjön har genomsökts med radar, ultraljud, envisa obeservationer av vattenytan samt undervattensfarkoster som studerat sjöns djup. Men jag var ändå peppad. Jag tvingar Christo att köpa en Loch Ness t-shirt och lyckas hindra mig själv från att shoppa en röd porslinskatt med kilt och säckpipa. Staden är dimmig av regn och luften luktar friterat. Precis som det ska vara.

Vi hade lite bråttom till vårt Guest House. Där började jag också nästan gråta. Så fint. Vi drack the och åt shortbread medan vi skrev vykort hem, innan vi somnade på stärkta lakan under himmelsängen.