Lavendelfittans krönikor

Idag har vi haft inspirationsdag på jobbet. Det har handlat om hörseln och upplevelser via ljud. Det var spännande. Vi fick se en bild och fick sen höra tre korta berättelser som tidigare åhörare skrivit om den aktuella bilden. En av texterna stack ut, den var rolig och kreativ. Vi fick frågan om vilken vi mindes bäst och det var ju självklart texten som utmärkte sig som vi mindes bäst. En man från jobbet räcker upp handen och frågar vilket kön personen som skrev texten hade. Det visade sig att skribenten var man. Det ante mig säger arbetskamraten, och undrar om det inte är så att de andra två texterna var skrivna av kvinnor. Jo så var det visst. Men, säger föreläsaren, kvinnor kan också skriva bra, kvinnor skriver mycket mer poetiskt än vad män gör. Jag biter mig i läppen. Och det är klart att det inte är annorlunda på den här arbetsplatsen än någon annanstans. Det är klart att de där människorna som älskar att triumfera människors olikheter utan att förstå orsakerna till varför vi är olika och presterar olika, finns överallt. Jag försöker förklara att kvinnor kanske i slutskedet skriver annorlunda än män  men att det är för att samhället har andra förväntningar på vad kvinnor ska skriva. 

När jag lite senare tar en promenad under lunchen för att skingra tankarna står en kille jämte mig vid ett övergångsställe. På huvudet har han en orange fleecemössa med grön topp, den är utformad som en morot, med blast och allt. Det ser sjukt fånigt ut men jag vill ändå ta tillfället att tacka honom. Tack morotsmössekillen,  idag får du representera alla korkade män därute.