Stugan sätter munkavle på mig. Knyter mina händer gör den också. Jag vet inte varför. Tänkte att det skulle vara det perfekta stället att skriva på. Det ligger vid havet och där finns absolut inga människor. Bara klippor och hjortron och myrmark. Det gick inte att skriva där. Jag lyssnade på PO Enquists sommarprat och målade dörrfoder istället. Den enda meningen jag fick ner var;
Jag har ingenting att säga om dessa träd.
Det kändes sorgligt. Jag misstänker att det har hänt något i den där stugan. Jag ska ta med mig salvian nästa gång och röka ut skiten. I bilen på vägen därifrån kände jag hur livsglädjen kom tillbaka. När vi nått Sävar var jag mycket bättre och vid tegsbron var jag helt mig själv igen.
Och nu skriver jag. Tack gode Gud.
Inlägg
det låter sara lidmanskt med en deprimerad stuga. eller kanske mer elisabeth rynell. hennes stugor brukar vara väldigt fulla av tråkigheter som ligger kvar.
SvaraRaderanu måste vi träffas, darling!
ring!
SvaraRaderaiko - you know it!
SvaraRaderateres - såklart! :)