Mannen, myten, ketchupflaskan

Mamma frågade om adressen till bloggen idag. Jag sa att det bästa nog vore om hon inte läste den. Det var ett smart drag för jag börjar redan känna mig en smula instängd här. Det är så med så kallade bonusfamiljer. Mammas sambo känner jag inte nog bra för att vara ärlig mot men jag tvingas ändå anpassa mig efter honom då vi bor under samma tak, hans tak.

Scenario;

Jag vill åka till morfars hus. Det är tio år sedan jag var där sist, jag spenderade halva min barndom där och jag vill inventera området inför bröllopet som vi kanske ska ha där.

Mamma och hennes sambo har bara en bil, du måste ha bil för att ta dig till morfars . Sambomannen vill åka till sommarstugan och lägga altan. Han gillar jättemycket att lägga altan, typ supermycket. Han föreslår att jag och mamma ska åka till bilhandlarn och lura dem att vi är bilspekulanter, på så vis, menar han, kan vi låna en bil några timmar och han kan i lugn och ro bygga lite mer altan.

Alternativet är att han följer med oss, han kan tänka sig att göra det om det regnar, för då är det så trist att lägga altan. Jag kan tänka mig att han inte följer med oavsett väder. Jag kan tänka mig att enbart umgås med min mamma faktisk, för han har ingen relation till min barndoms åkerbär, träarbetena som lämnades ofärdiga i morfars snickarbod och korkmattan i köket som luktade lite sött.

Under tiden som mammas sambo presenterar sitt förslag skakar han Felixflaskan så kraftigt att hela bordet skakar och trycker sedan ut ett sicksackat täcke av ketchup över laxpastan med gorgonzola som jag gjort till middagen.

Jag reser mig från bordet och häller tyst ut min sista skvätt rosévin i slasken. Jag biter ihop. Tänker att jag hatar honom en smula. Att jag hatar att han är en man med en bil som tycker att allting smakar bättre med ketchup på.