Hur låter rymden

Såg Christer Fuglesang på tv imorse. När jag var liten kröp jag in i handduksskåpet ibland om mornarna. Där var det mörkt och tyst och isolerat av all frotté. Jag tänkte mig att det måste vara det närmsta jag kunde komma att vara i rymden. Tyst och mörkt och isolerat. Jag vet inte hur det låter i rymden. Det skulle kunna låta ihåligt också. Mamma blev arg och gick omkring och letade efter mig, bråttom och på med rosa halksockorna med nötta stjärnor av plast under sulan och in i Renault 4an och iväg till dagis.

Jag var aldrig smart nog att hålla på med naturvetenskap, därför är det ganska liten chans att jag får åka upp i rymden. Fuglesang kan säkert räkna liggande stolen, och han tjuvrökte inte muskot från hemkunskapen bakom gympan istället för att gå på fysiklektionerna. Men alltid alltid när jag tittar upp så blir jag varm, av alla kalla stjärnor långt där uppe och i den stunden känenr jag mig dödlig och oviktig och gudomlig på samma gång, en del av något större än det här.