Jag skriver av mig lite

Olof Palme uppmanade oss att "Ta ett helvete i taget" och Ronald Regan sa;
"I am not worried about the deficit. It is big enough to take care of itself."

Jag vet inte om ni gått till en psykolog eller en terapeut. Jag har gått till sådana och i början av behandlingen frågar de alltid något i stil med "Vad vill du ha hjälp med?" eller "Vad upplever du är ditt problem?". I början blev jag mycket provocerad av deras fråga och tyckte helt klart att det var deras jobb att klura ut vad mitt problem var. Sedan blev jag äldre och träffade fler samtalsterapeuter och psykologer och så lärde jag mig sakta med säkert att definiera mina problem. Nu vet jag precis vad jag ska svara när de frågar. Jag kan det som ett rinnande vatten.

Jag har en vän som gått i terapi för olika saker under mer än halva sitt liv. Vännen i fråga säger att hon liksom sätter på autopiloten när hon förklarar sin sjukdomshistoria, det blir som en inövad skådespelarakt som har gått på Broadway sen ens mamma var liten och nu är alla kulisser dammiga och dialogen känns daterad. Vi pratade en gång om hur man på ett sätt också distanserar sig genom att ständigt definiera sig. Till slut tappar allt det man kommit fram till sin mening och jag blir en produkt av den etikett som blivit satt på mig.

- Ja du Bonnieto, det verkar som om du lider av dålig självkänsla och brist på grundläggande trygghet i dig själv, bottnat i barndomen kanske? Jobbade din pappa inom militären?

- Näe

- Men han slog din mamma och drack för mycket?

- Nix

Så länge terapin inte för en framåt blir det ju bara en rad på visitkortet, en titel. Jag vet vad jag har för problem och jag vet vilka verktyg jag ska använda för att meka i den trasiga motorn. Men många gånger ligger skruvmejseln där och rostar längst in i garaget. Pourquoi?!

Nå väl, vad det här inlägget egentligen handlar om är att jag just ringt min chef och tagit upp en av två jobbiga saker, den andra saken pallade jag inte att ta upp. Jag försökte tänka alla sådana "Vad gör det om hundra år" och "Jag vet ju att det är jag som har rätt" och "Jag har facket på min sida" men jag klarade inte av det. Jag tänkte på fullt allvar att jag dör. Jag skulle vara död så många gånger att jag skulle kunna fylla en hel säsong av nya karaktärer i True Blood om jag dött varje gång jag trott att jag skulle göra det. Christo säger att jag måste bli tuffare, jag måste bli en tuffing. Jag tror att om jag blev lite vassare, liiiite mer som Maria Abrahamsson* då skulle jag kunna gå hur långt som helst.


*Jag menar inte hennes slängkyssar till högern utan snarare hennes pansarrustning.