Jag gör som däggdjuren; sätter mig i ett mörkt hörn och slickar mina sår när det är läge för sårslickande.
Idag har jag köpt en balaclava. Jag har tänkt ha den när jag cyklar, var tvungen att testa den på promenaden hem. Kände att måttet är rågat vad gäller min numera extremt fula stil, tänkte att kanske kunde jag komma undan med att säga att det var Diana Orving som gjort den, där jag gick längst Avenyn i min balaclava. På bibblo stod ledsna tanter och rökte utanför ingången, statyn av Karin Boye var lika deppig och någon hade stuckit en skrynklig Mc Donalds-påse i hennes hand.
Vid mitt kvarter stod en brandbil och en arm från den hissade upp en stålkorg mot femvånings-taket. "Nu är det någon som vill dö" tänkte jag."Jag förstår varför" tänkte jag sen.
Allt dör ju ändå, varenda liten blomma och varenda liten farmor, man får vänta och se löven falla ett efter ett.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag finns här. Om du vill sitta på en stol bredvid mig.
SvaraRaderaMycket bra skrivet. Det där är vad oktober gör mot en om man bor i en regnig stad.
SvaraRadera