Första snön

Idag faller små, små snöflingor från en iskall grå himmel, de är som kamikazepiloter som kastar sig ut mot en säker död när de smälter in i asfalten vid mina fötter. Om jag hade varit 5 år hade jag jublat och längtat efter att se stadens alla ytor täckas med det fina vita pulvret. När jag var liten, på 80-talet, var vuxna inte det minsta oroliga över att vi barn byggde snökojor (det verkar som om de är det nu). En snökoja för oss var en håla utgrävd ur en stor snöhög. Vissa snökojor var mer avancerade med flera rum och hemliga in- och utgångar men gemensamt för alla kojor var den kompakta tystnaden som rådde där inne. Det var en trygghet att vara omringad av den tunga, vita snön. De vuxna kunde inte ta sig in i våra hålor och den vita världen var helt vår egen. Jag tycker inte det var bättre förr och jag försöker att inte vara så fasligt nostalgisk men jag kan sakna den där outspädda glädjen över att se den första snön falla.