När det är som mörkast

Hej. Lovi säger att man ska skriva, att det är bra för en.
Det svåraste är alltid första ordet och meningen. Det blir ju meningen med hela texten. Det är som att klä på sig ungefär. Som att klä känslan i ord. Sedan måste man välja hur man vill att känslan ska se ut och om orden ska hålla en varm eller visa mycket hud. Eller visa dig helt naken.

Just nu kan jag liksom inte bestämma mig ens för vilka strumpor jag ska ta på mig, det blir ett för stort beslut. Jag gick ut idag för första gången sedan i söndags. Det var skönt att vara bland andra människor även om jag svettades och det snurrade i huvudet av min avklingande förkylning eller frossa eller biverkningar av tabletterna.

Där ute är det som ett akvarium. Fuktigt och bubblande. Halt. Och alldeles grått och skrovligt och asfalten som med handen känns som elefanthud.

Pappa frågade om jag ville ha något från farmor. Jag mindes porslinshunden som stod i musikrummet. Vi fick inte leka med den för den kunde gå sönder. Men jag tittade på den. Det var en vinthund, brun och beige med bakdelen i luften och framtassarna redo att springa så snart vitrinskåpsdörrarna som höll den fånge öppnades - det gjorde de aldrig.

- Jag vill ha hunden om det är okej.
- Ja, den hade jag tänkt ta men det är klart att du ska ha den.
- Ja, men om du vill ha den så ta den du.
- Nej jag vill att du ska ha den.
- Hur mår du pappa?
- Jo, då alltid bra, det är bara bra.
- Det är okej att må dåligt också.
- Varför skulle jag må dåligt?
- Ja till exempel om ens mamma dött.
- Det är okej.
- Okej.