Det har lagts en tung blöt filt över min stad och novembermörkret är en bagatell i sammanhanget. Jag trodde kanske att jag "satt säkert" i min lilla medelklassbubbla av välutbildade med jobb inom kultur och media och lägenheter i city. Kanske tänkte jag att saker och ting hade förändrats sedan jag för drygt tio år sedan anordnade en demonstration mot kvinnovåld den 8 mars och olagligt tapetserade min gamla hemstad med systerliga budskap som "Var inte rädd" och "Sparka tillbaka". På den tiden läste jag läste genusvetenskap och var arg. Hagamannen var fortfarande på fri fot och i min jackficka låg en liten välvässad fickkniv. Jag gick självförsvars-kurs och lärde mig ramsan "Ögon, strupe, knä och skrev". Men någonstans på vägen bestämde jag mig för att sluta vara radikal och istället lägga all energi på att vara systerlig och låta männen sköta jobbet med jämställdhet, det var ju främst deras fel. Det gick ju sådär med deras arbetsinsatser få jag lov att säga. Och själv blev jag passiv och lat i min lilla politiskt korrekta bubbla.
Tills nu. En vän till mig får en kniv mot halsen, blir rånad och lämnad med ett löfte om våldtäkt om saken anmäls till polisen. En bekant blir våldtagen av tre män som förutom att utnyttja henne sexuellt också skändar hennes kropp (på sätt som inte går att skriva här) i ett brinnande hat mot henne eller vilken annan kvinna som helst som den kvällen råkat gå förbi den där skogsdungen. Imorse fick jag ett sms från en av mina bästa vänner. Hon är rädd för mannen som av pressen kallas "Babyface" och som misstänks för ett antal våldtäkter och överfall på kvinnor här i Göteborg. Nu har min hon en tygsprättare i väskan, för att kunna försvara sig.
Jag träffar Tammie och vi pratar om vad vi ska göra. Gå omkring och vara rädda? Beväpna oss? Hata män? För när rädslan lägger sig finns bara ilska och hat kvar, det är liksom det mest konstruktiva som kommer sig ur att känna sig rädd för att leva. Vi kvinnor går omkring och väntar på att vi ska bli våldtagna för alla känner vi någon som varit utsatt, ofta är den någon oss själva. Alla kvinnor känner någon annan kvinna som utsatts för sexuella övergrepp men inga killar känner några gärningsmän, hur går den ekvationen ihop!?
Jag vet att de flesta övergrepp utförs av en förövare som offret känner och att det ofta sker i hemmet, tro mig det vet jag. Och det finns nyanser av helvetet och en sådan är att mina medsystrar är rädda - hela tiden, jag är också rädd, när jag inte är arg. Men just nu känns det som att mitt enda val är att vara arg, det handlar om överlevnad och att komma över sorgen att absolut inget har hänt på tio år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Så jävla bra skrivet. Och jag är också rädd och ledsen och arg som fan över att det är såhär. Väl talat!!
SvaraRaderaTack för ett väl skrivet och viktigt inlägg. Jag bor i ett av områdena som den här babyface mannen går omkring i och jag är också rädd. Har varit rädd i 11 år för jag anses vara ett "offer". Jag är ett offer av en idiot som gav sig på mig en eftermiddag för elva år sedan och sedan dess kommer jag aldrig vara den jag var innan den händelsen. Det värsta nu är hur jag en dag ska orka berätta för min nu 2-åriga dotter om det jag var med om den eftermiddagen för elva år sedan. Om jag nu kommer att klara av att berätta för henne..ska hon gå runt och vara ännu mer rädd...skrämma henne. Nej, inget har hänt på tio år. Frågan är om något kommer att ha hänt om tio år igen.
SvaraRaderaSjälv blir jag bara matt.
SvaraRaderaEfter år av ilska och brinnande engagemang så känner jag mig nu mest matt, bitter och cynisk.
Fastän problemet hör hemma hos manligheten och mäns ansvar så verkar det onekligen som att vi aldrig kan sluta kriga och kämpa. Just eftersom att vi inte har ngt val.
Igår var jag arg för att jag inte vågade ge mig ut i ett elljusspår kring 23.30-tiden. Idag påminde Efterlyst mig om varför jag inte vågade.
Vi får väl köra ett varv till helt enkelt av aktioner, demos och kamp!
P.s Kul att "se" dig igen Elin.
Kram Liv
jag kände precis lika sent igår kväll. försökte sätta konkreta ord på tankarna... det är så många frågetecken och motstridiga känslor.
SvaraRaderaDet här med stickvapen också, man får välja mellan pest och kolera; bli våldtagen eller riskera att mörda nån.
SvaraRaderaBra att ordet finns för dig att använda Elin.
Ansvaret att förändra ligger givetvis hos oss män. Och det börjar redan vid fikabordet, i omklädningsrummet och i andra sammanhang där män i grupp accepterar en snevriden kvinnosyn och våld mot kvinnor/våldsromantik. Män måste våga säga ifrån och belysa det som detta beteende göder; att det är OK att utöva den makten över en kvinna, generell sexualisering av kvinnokroppen och till slut en ökad hotbild mot kvinnan. En gemensam vän till henne som blev gruppvåldtagen sa att man skäms över att vara man, och jag håller med. Det är klart att jag känner att jag inte gör nog. Jag har också vart aktiv i den feministiska kampen tidigare, men har också tappat engagemanget. Det är klart att jag vill elda i gång en pöbel, jaga ifatt asen som utför dessa våldtäkter och lyncha svinen. Men det som är det jävla sjuka, är ju att nästa dag så är det en ny våldtäkt, en ny våldtäktsman och ett nytt offer.
SvaraRaderaBra inlägg! Tack för att du är med och sätter ord och är arg.
SvaraRadera/Frida (www.groten.blogspot.com)
Du är helt fantastiskt bra på att skriva Elin.
SvaraRaderaSaknar dig supermycket!
Ja det är så hemskt, jag är rädd, mina väninnor är rädda på ett sätt våra egna män och sambor inte riktigt, riktigt kan förstå. Har en väninna som ringde och berättade att hon tagit ett par semesterdagar för hon varit så utmattad på jobbet, båda dagarna hemma har någon kommit och knackat på hennes dörr i Majorna, så nu är hon hemma och är rädd istället för att vila ut och hämta nya krafter. Jag blir så arg och ledsen, all kamp och en vändning senare har en kvinna kniven mot halsen...livrädd och underlägsen och allt rasar.
SvaraRaderaSka jag vara helt ärlig är jag inte särskilt rädd för att bli våldtagen. Jag förstår visserligen de som bär på rädslan, men känner mig faktiskt mer rädd för att bli överfallen överhuvudtaget. Jag blev nedslagen och hotad av ett tjejgäng en gång som barn och det sitter fortfarande i. Gäng skrämmer mig, oavsett det är killar eller tjejer. Jag vet att våldtäkter sker överallt, typ. Jag känner ingen som blibit våldtagen, men har en vän som blivit utsatt för sexuella övergrepp. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp (dock av en kvinna), men ändå är det inte det som skrämmer mig mest. =O Det skrämmer mig ibland, men är ingenting som jag tänker på dagligen.
SvaraRaderaHoppas att de får fats idioterna som gjorde det och att det blir en ordentlig utredning och rättegång. Jag är trött på våldtäktfall som lättvindigt läggs ner.