En egoistisk text

Det har varit en lång höst och en lång vinter, det verkar det vara fler än jag som tycker. Ibland har det känts som om tidens sekunder räknats i mitt huvud men aldrig kommit längre än till 1. Ett, ett, ett! Det dundrar i huvudet, som att stå inuti en gigantisk kyrkklocka och sköljas över av ljudvågorna som följer klangen. Ett, ett, ett! Jag plockar upp katten och pussar honom i nacken tills han ger ifrån sig ett instängt jamande och ålar sig ur min omfamning. Ensam igen.

Och jag är ändå den minst ensamma människan jag vet. Om jag skulle råka vara själv delar jag nämligen mig och multipliceras som en cell. Jag förökar mig och inleder små samtal och trampar upp tankestigar som jag, hand i hand, delar med mina jag. Jag har inte räknat dem eller försökt reda ut deras personligheter. Jag vet inte hur de ser hur, men jag hör hur de talar till mig. Jag trivs med mina jag men de kräver mycket energi och uppmärksamhet, de smäller i dörren om jag inte applåderar dem. De säger ”titta på mig”! Och jag tittar på dem, och lyssnar. De sitter plirande på min axel som Notre Dames gargoyler.  De lägger en hand på min axel, de flätar mitt hår i hårda små flätor tätt in mot huvudskalmen. De viskar i mitt öra tills det kittlar och de skriker så högt att glasrutorna darrar av förskräckelse. Blickar ner. Tittar upp .

Terapeuten säger att jag har skenföreställningar om min tillvaro. Vad betyder det? Ridå upp, publiken applåderar – och tystnar. Musiken dundrar igång.  Jag, jag och jag kliver ut på scenen. Jag harklar mig. - Ärade publik!  Jag tittar ut över salongen. Stolarna står tomma, gapande. Nedsuttna sammetsdynor i vinrött, som uppstyckade köttbitar slungade ut över golvet. Jag är ensam med mina aktörer och en bräcklig exteriör målad på sprucken papp. Målade, mörka skogar, dånande hav och ljusstrålar tunna som hårstrån som längtansfullt sträcker sig in i kulissen, mot en trompe l´oeil som aldrig förändras och förblir orörlig i sitt uttryck.  Målad för hand av varsamma penseldrag, ett i taget, ett, ett, ett.