Bonnieto

Hej.
Jag känner en utan-på-känsla som är märklig. Allt har spelat så stor roll tidigare, men nu har det liksom krympt. Som att väggarna kommer närmre och en efter en lyfts möblerna ut ur rummet. När alla tavlor plockats ner från väggarna syns bara hålen som blir kvar. Jag tänkte på vad som sas i en dokumentär om Joy Division som svt visade. Hur Manchester såg ut på 70-talet, hur husen byggdes upp, gråa och tunga och hur alla träden plockades bort. Hur mycket de längtade efter allt det som var vackert och levande. Det grep tag i mig som kardborreband på min noppiga kofta.
Allt det vackra. Som tonerna av Christo som spelar på vårt nya piano och tonerna som ramlar in i köket där jag dricker rent vatten direkt från kranen. Hur det låter att riva upp ett kuvert saffran och se hur pistilltrådarna färgar kikärtorna. Och hur mycket jag längtar efter det vackra.

"Don't let them fool you with dope and cocaine,
no harm can do you, feel your own pain"