På min arbetsplats har alla ätstörningar, på ett eller annat sätt. Alla bantar och tränar på gym varje dag, men det är bara en av dem som inte tar bilen till jobbet. Det knapras osaltade nötter och dricks proteinshakes och mäts och jämförs. På jobbet finns dessutom inte mindre än två vågar som flitigt används.
Igår var vi på konferens och åt lunch ute, till kaffet serverades nybakt mjukpepparkaka. På bordet står ett helt fat med rykande färska bruna bitar av sötma. Chefen säger uppmuntrande till min kollega att hon som tränar så mycket kan ju ta en bit kaka. Alla andra runt bordet tystnar och ingen vågar smaka, kanske funderar de över om de verkligen förtjänar att ta en bit. Själv känner jag ilskan hetta inom mig. Jag har levt med en mamma som ständigt var missnöjd med sin fina kropp som fött två friska barn och funkat alldeles utmärkt hela livet. En mamma som var, och är, taskig mot sig själv och ständigt tänkt på sin vikt. Jag har själv bantat och haft ångest och inte ätit och tränat och hatat min kropp och jag känner så många kompisar, både killar och tjejer, som har ångest över hur deras kroppar ser ut . Jag känner de där känslorna fortfarande, jag tror inte att de kommer att försvinna någonsin. Det är som en nykter alkoholist ungefär.
Det värsta jag vet är skam, det är så förtryckande, att känna skam inför sitt eget jag är det värsta. Att känna att jag är ful, dum, tjock, äcklig, det är sådana känslor som jag tampas med varje dag. Jag försöker verkligen slå bort dem och de dagar det funkar är det underbart. Men det funkar inte alltid. Som när jag ska skämmas över att vilja ta en bit kaka till kaffet. Jag sträcker mig mot kakfatet och tar demonstrativt två stora bitar kaka. Ingen av deltagarna runt bordet följer mitt exempel.
Jag har gått upp i vikt den senaste tiden, jag kan skylla på medicinen jag äter, eller att jag inte äter frukost, eller att jag dricker för mycket öl eller vad fan som helst. Men faktum kvarstår att jag numera har en fullkomligt normal BMI-nivå. Och helt plötsligt tar sig människor rätt att säga till mig vad och hur jag får äta. Jag får höra saker som "Ska du inte köra den här dieten innan bröllopet" "Du vet träning skulle du må jättebra av" och "Köp inte godis, du vet ju att det inte är bra för dig". Jag har gått från att bli objektifierad på ett sätt till att bli det på ett annat sätt. Men det handlar om exakt samma sak. Att någon annan tar sig rätten att döma mig och min kropp.
real yearners miss people BEFORE they’re gone
5 dagar sedan
Inlägg
Tack för att du skriver så ärligt om ngt som är så känsligt och så himla vanligt.
SvaraRaderaskönt att läsa att du ändå kommit en bit ifrån det där. klart man ska äta kaka när kaka bjuds, om man tycker det är gott. jag blir så less på folk som dömer en för att man inte tycker det är värt all ångest bara för att vara smal, eller helst underviktig. vad är det som är så bra med det? folk kunde ju gärna behålla sina nojor för sig själva. men det är väl jobbigt att behöva se någon annan njuta av livet medan man själv förvägrar sig allt. gud så jobbigt att behöva tänka på att banta sig i sin bröllopsklänning, vad gör man då när dagen kommer om man inte lyckats. låter som osmart planering. välj du ut en klänning som passar dig idag, fortsätt ta en öl eller köpa en godispåse när du känner för det, o du ska se att du hur som helst kommer att vara finast i hela världen när du står där o gifter dig! hoppas verkligen jag kan få komma o träffa dig då också. puss, underbara du.
SvaraRaderaPernilla - Tack själv, för uppmuntran och för att du läser :)
SvaraRaderaSyster - Jag har gladeligen köpt en klänning som jag kan jäsa i hur mycket som helst ha ha ha! Jag vill så himla gärna att du kommer så det ska vi lösa på något sätt, var så säker. Puss!