En sanning till

När jag går genom Centralstationens korridorer svävar människorna som på vågor runt omkring mig. De surfar på en vattenyta jag vadar mig igenom. Min mage gör uppror och T säger att jag stressäter. Hon har rätt. T ger mig en tonfiskmacka och skäms inte över mig när jag gråter på spårvagnen. Jag önskar att jag kunde känna mig glad och lycklig över allt fint runt omkring mig, jag önskar det så mycket. För jag har de bästa vännerna, min familj och för en gång skull till och med a-kassa. Jag tänker ibland att ångesten kommer av att jag verkligen inte tycker att jag förtjänar det jag har och att det när som helst kommer försvinna för mig. En dag kommer jag vakna upp i ett tom rum och ett liv utan något av det jag så fåfängt trodde att jag hade. Då är det lika bra att liksom inte ens försöka leva upp till att vara värdig allt det där braiga. Lika bra att lägga ner och fortsätta vara en jävla idiot, och det är lite så det blivit; en evig kamp mot en idiot som jag måste leva med dygnet runt.