Fulkulturen definierar finkulturen som definierar dig

Nedan följer ett jättelångt inlägg om klass och identitet.

Är kulturen klasslös eller finns det en osynlig lag bland det politiskt korrekta etablissemanget och vad händer med relationen förälder/barn vid en klassresa?

Jag önskade mig biljetter till operan i present som 8 åring. Jag minns inte vad jag fick, men jag fick inga biljetter till nån opera i alla fall. Trots att vi hade väldigt lite pengar i min familj när jag var liten kände jag aldrig att jag saknade något. Jag har inget minne av att jag tänkte att andra barn runt omkring mig hade mer, eller bättre saker än mig.

På 80-talet, när jag växte upp, var det gratis att gå på museum så mamma tog med mig och min bror på varenda fri-entré-institution i vår stad. Om vi åkte på semester blev det oftare hembygdsgård än nöjespark. Kan inte säga att jag lidit av det heller, snarare födde det en längtan.
Jag älskar tanken på tillgänglig kultur, som är gratis och anpassad efter barnvagnar och rullstolar. Jag som inte var klädd i Polarn & Pyret, jag som istället hade ljusrosa mjukisbyxor och karamellfärg i håret älskade att få en glimt in i de fina salongerna. För mig handlade lyx inte om utlandssemestrar eller fina bilar, sådant hade jag ingen uppfattning om. Lyx för mig var att få gå på teater och äta pastarätter med konstiga namn.

Att vara kulturell blev mitt mål med livet. Jag läste böcker om Picasso och Dalí, jag lyssnade på Beethoven och läste Sartre i mellanstadiet.  Nu när jag är vuxen fattar jag min identitetskris och längtan till något annat såklart hade med klass att göra. För hur skulle min mamma ha råd, tid och ork att lära sig laga Pasta Carbonara när ungarna behövde ha rena underkläder och borstade tänder? Mamma gjorde allt och lite till för att vardagen skulle gå ihop för oss barn.

Som vuxen passar jag fullkomligt i mallen för den bekväma unga medleklassen.  Jag bor i en tre i innerstan i Sveriges näst största stad. Jag dricker ekologiskt kaffe ut Muminmuggar i mitt hem som är inrett i Josef Frank och jag är vänstervriden feminist. Jag köper secondhand-kläder, inte för att jag måste, men för att jag vill. Jag blir upprörd över att Sverigedemokraterna får så många röster men lever själv i en segregerad stadsdel. I min umgängeskrets ryms dessutom få personer som inte passar in i ovanstående beskrivning. Homogent så det förslår.

Men mitt arv – med falukorv och snabbmakaroner, oblekt toapapper, dansbandsmusik och furuinredning skiner igenom och då och då skäms jag för det.
Det är så paradoxalt att gå i Förstamajtåget och skrika slagord för arbetarklassen. Där går jag, priviligerad medelklass och skäms både över att ha tillhört arbetarklassen och på samma gång över att inte längre vara en del av någon slags romantiserad bild av arbetarklassen. Min bror sa en gång till mig ”Den enda som kan säga att pengar inte betyder något är den som har en massa stålar”. Det är sant.

Nu jobbar jag med kultur och går på teater och har öppen spis hemma. Allt sådant som jag som barn drömde om. Men jag känner mig ändå som en nyrik, liksom inte infödd, som det idiotiska begreppet ”andra generationens invandrare”. Och jag undrar såklart, hur blir det för mina eventuella barn? Kommer de matas med designerlampor och finkultur med en silversked av en överoptimistisk mamma? Vilka människor växer de upp till att bli då? Hur ska de kunna fatta det fina och kärleksfulla i en mamma som syr till en extra bit tyg längst ner på dotterns täckbyxor som blivit för korta för att det inte finns pengar att köpa nya? För mina ungar kommer nog inte ha det så. Ärsh, nu romantiserar jag igen, men jag jobbar på det här med att inte känna skam över den kamp som min mamma förde.

Vet bara inte hur jag ska tänka kring min egen klassresa, ska jag känna stolthet över att inte längre vara en del av det som mina föräldrar var, betyder det då att jag tycker att deras liv var midre bra än det liv jag lever nu?