The weight

Om jag fick välja att ändra på en sak med mig själv så skulle det vara viljan att inte vilja ändra någonting med mig själv.

Nog är aldrig nog. Det är den tunga ryggsäcken vi bär, som dunkar in i våra medmänniskor på spårvagnar och gator och som gör att det värker i rygg och nacke.Ryggsäcken är full med gammal skit som vi egentligen inte behöver och borde kastat bort för länge sedan.

I ryggsäcken ligger gamla förolämpningar huller om buller med senaste numret av Vouge och kunskapen om hur lång tid det tar för kroppen att förbränna en chokladkaka. Där finns också blytunga ögonblick, naken framför helkroppsspegeln, och en och annan normaliseringsprocess från tiden med han som du provocerade så mycket att han inte kunde uttrycka sig på annat sätt än med knuten näve.

Då och då lägger du ner något nytt i ryggsäcken men det är väldigt sällan du plockar ur nått. Du har till och med fyllt ytterfacken med skamfyllda ögonblick av dumma saker du sa på fyllan för tre år sedan och stunder då du gråtit på jobbtoaletten för att du inte presterat nog bra på det där mötet.

Sinnesbilderna är en evighetskavalkad av ögonblick där jag borde ha presterat annorlunda eller gjort bättre ifrån mig. När jag läser Teres inlägg om hur hon gråter sönder den nya klänningen för att hon inte känner att hon duger till, då kniper det i hjärtat och jag tänker på alla barn vi bär i våra magar och alla ryggsäckar vi bär på våra ryggar.