Det går inte för mig

Det har varit öde och liksom tyst härinne jättelänge. Jag är ledsen för det, för jag borde uppdatera, posta fler bilder och allt det där andra för att bli omtyckt. Men alltså, en grej som är så bra med den här bloggen är ju att ni, som orkar och läser, liksom inte kräver något tillbaka av mig. Jag trodde inte att det kunde vara så på nätet att man liksom bara fick utan att ge men jag känner mig trygg i att ni bästingar finns kvar. Och jag läser inte längre statistiken på hur många besökare jag haft. Jag skriver inte här för er, men ni gör det värt att skriva om ni förstår vad jag menar. För text i sig behöver inte ha någon direkt mening alls, det är okej att den bara finns där.

Jag vill säga en till sak gällande det där med prestation och text. Idag demonstrerar Sverigedemokraterna utanför Stockholms Poesifestivals lokaler. De menar att poesins roll är att stärka vår identitet som svenskar. Bra jobbat SD. Att utge sig för att veta meningen med en hel konstform är inte det lättaste. Det skulle jag aldrig klara. Jag har alltid tyckt att poesi ska vara den känsla som den ger sin läsare. Exempel på känslor jag missat om SD fått som de velat.

Charles Baudelaires Les fleurs du mal
Förmedlad känsla: Tonårs-ångest. Jag vill dö.

Sylvia Plaths Ariel
Förmedlad känsla: Varför förstår jag inte vad Plath menar? Är det hon eller jag som är pretentiös?

Pär Lagerkvists Aftonland
Förmedlad känsla: Jag vill leva, jag vill gå barfota! Jag borde gå barfota oftare.

Edith Södergrans Landet som icke är (ljudkassett uppläst av Stina Ekblad)
Förmedlad känsla: Tryggare än i mammas mage, vaggande till sömns.

Både härliga och jobbiga känslor alltså, men mycket värda att bära med sig. Jag byter glatt ut känslan av att vara "en stolt svensk" mot alla ovanstående beskrivna känslor och tankar och det fortare än SD kan säga "Evert Taube skulle vänt sig i graven".