Sådant jag inte får glömma även om jag inte vill minnas



Foto: Jolta



Jag sitter på jobbet med högar av sådant som ska transkriberas. När hjärnan går på halvfart fungerar det att lyssna på radio. Jag har plöjt igenom eminenta P3-dokumentärs samtliga program, alla utom ett, det om kravallerna i Göteborg. Idag vågade jag ändå lyssna på det. Sedan vågade jag titta på klipp från demonstrationerna på YouTube, sedan vågade jag inte mer.

Det är 10 år sedan nu och jag var 19 år då. Jag hade arrangerat årets 8 mars demonstration i hemstaden Umeå och jag skulle läsa genusvetenskap på universitetet under hösten. Nu idag när jag bor några hundra meter från avenyn har jag nästan glömt allt som hände under de där dagarna.

Häromdagen råkade jag gå förbi en tvärgata till Vasaplatsen och mindes plötsligt att det var här jag stod och såg Vasaplatsen ryka efter skotten mot demonstranterna. Jag kom hem utan ett enda blåmärke på kroppen men inuti på var jag förändrad för all framtid. Jag minns att jag läste de kvällsblaskor som delades ut gratis på flygplanet hem till Västerbotten. Jag minns att de var fulla av lögner, sida upp och sida ner. Jag visste det för att jag hade sett vad som verkligen hade hänt. När mamma hämtade upp mig på flygplatsen var hon besviken och jag tror att hon skämdes lite över mig, det var oerhört ledsamt att inte heller hon kunde tro på mina upplevelser.

För några veckor sedan råkade jag av en slump hamna i en demonstration mot Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Pikébussarna fanns på plats och ut hoppade svartklädda poliser med vita hjälmar, precis som då för 10 år sedan. Men då var jag så orädd, jag gick med stolta steg; omaskerad och obeväpnad, orubblig i min övertygelse. Nu vågar jag inte riktigt vara med, blir fysiskt illamående av hjälmbärarna och jag stryker tyst längst sidorna av demonstrationståget. Ryggar tillbaka av hundskall och höga ljud, som en fluga som flyr när man viftar med handen mot den.

Vad jag tänkte på idag, så här när åren har gått, är att jag hoppas att jag aldrig glömmer vad jag trodde på och fortfarande tror på. Jag hoppas att om jag får en egen tonåring som demonstrerar mot orättvisor och ojämlikhet att jag kommer följa med och fortsätta våga men för att våga måste jag sluta vara rädd.