Inte tuffare med åren

Utanför mitt jobb sitter en liten Kaja, en sån där grå med små, små ljusgrå ögon. I fredags köpte jag en bondkaka till den. Den verkade inte rädd, den liksom bara satt där. Kanske hade den gjort illa vingen tänkte jag, så bondkakan kanske blev sista måltiden.

Jag glömde kajan men imorse var den där igen, jag skyndade till bussen och hann inte ge den något att äta. På bussen kommer jag ihåg att jag har ett äpple i väskan som jag kunde gett fågeln. Jag börjar nästan gråta och tänker att det ska komma en stor hund och bita ihjäl kajan, eller att vaktisen ska bryta nacken av den.

Jag börjar nästan gråta och känner skuld över att inte ägnat en tanke åt fågeln på hela helgen. Så tänker jag att jag måste tuffa till mig, att jag inte kan håll på så här. Men i sådana här lägen lyckas jag aldrig med just det. Då tycker jag att världen är hemsk, att alla måste dö, dö dö och att det är det enda som är säkert.

Jag undrar vad det skulle krävas för att jag ska tuffa till mig, skaka av mig, säga ”äsch”.

Här kan man läsa mer om Kajan, till exempel att "Kajan är mycket sällskaplig och vistas i stora flockar. Kajkolonin ställer solidariskt upp för en "mobbad" kamrat. Anhörighetskänslan är stark."