10 år senare

Okej, på söndag 10 år sedan attentaten mot World Trade center (och Pentagon).


Det är väl en av de där grejorna man minns, var man var, vad man tänkte. Själv var jag på väg från mina genusvetenskapliga studier till min dåvarande pojkvän som bodde på Ålidhem. Det var krispig höst i luften och han ringde mig på mobilen och sa ”Har du hört vad som har hänt”. Så fick jag höra vad som hade hänt. Vi satt tillsammans och tittade på flygplanen som gång på gång körde in i de två tornen. Vi gick på hockey, Skellefteå AIK mot Björklöven och jag minns att de bad om en tyst minut och att alla skulle ställa sig upp. Jag var arg och höll tyst men vägrade ställa mig upp. Inte på grund av offren men på grund av att dessa offer ansågs så mycket viktigare än de icke-amerikanska offer som dagligen dör.





Jag kan förstå hur arg jag var då och jag kan förstå hur arg jag hade varit om jag vetat hur flat jag skulle bli. Alltså jag tror att det är naturligt, och tyder på erfarenhet, att man med åren blir mer nyanserad och analyserande. Att allt inte är svart eller vitt.

Förra året besökte jag Ground zero. Det rådde en märklig stämning där. Arbetet med att bygga en minnesplats var i full gång och på platsen syntes bara ett stort hål. Jag minns affärskvarterens täta skyskrapor och hur platsen där tornen stått blev en lysande punkt bland höghusens skuggor dit solen aldrig nådde. Känslan i ryggraden, känslan av död satte sig som en lukt i skinnet. Jag klarade inte av att stanna på platsen särskilt länge, ville inte ta med mig ”något” hem. 

Död är död och mord är mord, det är det som blivit kvar av ideologin. Men att börja äta korv, rösta blått och tycka att folk får skylla sig själva, dit vill jag aldrig komma.