I sammanhanget helt obetydlig

Nu är det så där kallt och klart om nätterna att till och med vi som bor i tätt staplade tegelhus mitt i stan kan glimta stjärnorna bakom sovrumsgardinen om nätterna.

Det är tur för jag har så svårt att sova nu för tiden. Barnet bredvid mig sover tungt. Varje gång jag stryker med handen över hans lilla huvud eller när han kryper intill mig tänker jag; han kommer någon gång att få sitt hjärta krossat, någon kommer någon gång säga att han är ful eller korkad eller något annat taskigt. Han kommer flytta hemifrån och inte längre vara min lilla son och vi kommer behöva honom mer än vad han behöver oss.

Sådant tänker jag och blir vemodig och vill trycka på tidtagarurets stoppknapp. Vet ju såklart att allt detta är en naturlig del av att bli vuxen och att jag tvunget kommer bita ihop och peppa honom att bli sin egen självständiga men ändå, vemodigt.

Men så ser jag stjärnorna bakom gardinen och tänker på Nils Ferlins rader: "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död".  Det är en trygghet tycker jag. Att i min roll i universum är det alltid jag som är den lilla, trots att jag är vuxen liksom. Och min ångest och min arvedel är inget stjärnorna bryr sig det minsta om.