Vara sig själv

Alltså. Jag kan titta på bilder från tre år sedan och tänka att det var så otroligt länge sedan. Jag kan minnas små, små fragment av knasiga Håkan Hellström-nätter, hångel och cigaretter.

När jag var liten bestämde jag mig för att när jag skulle bli stor skulle jag bli som Barbie. Det blev jag inte men jag förblev samma person i alla mina dagar fram till den 14 oktober 2011.

Faktiskt trodde jag inte att det skulle förändra mig så in i minsta detalj som det gjorde. Det förändrade precis allt. Från morgonpromenaden till jobbet när jag noga ser mig för vid övergångsstället, till slösurfande söndagskvällar när jag letar PVC-fria gummistövlar istället för att hålla koll på Pitchfork-recensioner.

Försöker att inte bli alltför sunkig, alltför tråkig och alltför lite mig själv. Fast det där med sig själv. Jag vet inte jag. Hur skulle någonting kunna vara mer ”mig själv” än den här minikillen?
Jo, jag och T och några andra åker till Berlin om någon vecka, utan man och barn. Det blir den perfekta mixen av kvinnlig fägring och en egen söndag i DDRs fotspår. 

En av grabbarna

Jag har ofta varit en av grabbarna. För det är så himla enkelt. Det är enkelt därför att jag då slipper vara en tjej. För att vara tjej är en så smal karaktär. Jag känner nog aldrig att jag förstått heller vad som innefattas i den rollen. Jag vet inte hur jag ska spela tjej-rollen. 

På mitt jobb har jag fått erbjudande om att vara med och jobba i en workshop kring genus och hur vi reproducerar bilder av könsmaktsordning genom det vi gör (jag jobbar på en reklambyrå). Råbra tänkte jag  - för jag har ju läst genusvetenskap och blah, blah, blah...

Sedan när vi satte oss ner i den arbetsgruppen (enbart tjejer) för att prata om hur jobbigt vi tycker att det grabbiga snacket på jobbet är så slog det mig att jag i allra högsta grad är en del av det där grabbiga. 

Mitt enda alibi är att jag är tjej. Och min anledning till att vara grabbig är att det är en överlevnadsstrategi. Survival of the fittest liksom. Som den mobbade som blir mobbare för att få vara med coola gänget. Jag kan prata om snusk, tv-spel och öl men inte på ett sätt som om dessa ämnen tillhör mig, bara på ett sätt som om dessa saker tillhör ett manligt universum som jag får låna ibland och då måste spela enligt de spelregler som gäller där.

Igår när jag stod och diskade och tänkte på att jag är ett manschauvinistiskt svin fastnade jag i en grimas. Maken kommer in med V på armen och undrar vad som är fel och jag får svara att det är jag som är fel. Har tänkt på det här mycket idag och bestämt mig för att jag inte längre ska vara en av grabbarna. Oavsett hur många homosociala pluspoäng och pinnar på  karriärsstegen jag vinner på detta.   

Jag blir hemmafru

Igår var vi på vår första titt på en potentiell förskola till V. Jag har varit ganska nojjig över det här med förskola för Göteborg har inget bra rykte när det kommer till barnomsorg. Från och med min graviditet har jag fasat över när jag ska måsta "lämna ifrån mig" honom. Senaste året har jag fått hinkvis med vatten på min kvarn med larmrapporter om för stora barngrupper och förskolor som mer liknar förvaring än omsorg. Så jag förberedde mig på att bli positivt överraskad. För allvarligt talat; hur illa kan det vara?

Jo så här kan det vara på ett vanligt kommunalt dagis (med bra rykte enligt internettet i alla fall). 

• Förskolans utegård var belamrad av gamla trasiga leksaker typ leksakskök och skräp.
• Hallen var smutsig trång och stökig.
• I lokalen på 2x80 kvm rymdes sammanlagt 40 barn fördelat på två avdelningar
• 3 personal per avdelning, alltså lite mer än 6 1/2 barn per personal.
• Pga det höga arbetsbelastningen fanns ingen möjlighet till utflykter eller aktiviteter utanför förskolans inhängande område.
• Fönstren, dörrar, matsalen och toaletterna var smutsiga och oerhört slitna.
• Barnen fördelades i olika rum med stängda dörrar för att det skulle vara enklare att hålla koll på dem.

Spiken i kistan för oss blev när personen som visade upp oss berättade att dagiset skulle stänga för restaurering någon gång under hösten och då flytta till tillfälliga lokaler någonstans, var visste hon inte.

Vi har planerat att V ska börja förskolan till hösten och då är han ju två år men en annan mamma som var med på "visningen" hade en 5 månaders med sig och de planerade att skola in barnet vid 1 års ålder. Jag är så himla glad att vi hade möjlighet att spara föräldradagar så att V får växa till sig ordentligt innan det blir förskola. Det är så klart olika för olika barn (och alla vill inte heller vara hemma länge) men vid ett års ålder var V verkligen inte redo för förskola. 

Vi är medelklass vi har råd och möjlighet. Dessa privilegium gäller långt ifrån alla. Vi har också privilegiet att ha råd att gå ner i arbetstid. För jag inser ju att det kommer behövas. Inte bara för att jag inte vill jobba 100% utan för att barnomsorgen idag inte verkar kunna göra sitt jobb, det vill säga ta hand om barn. 

Det måste vara så uppgivet att kämpa på som pedagog och förskollärare i en miljö där barn lastas in och  trängs som boskap i små och skitiga lokaler.

Okej. Jag skriver för att jag är lite i chock. För att det faktiskt var mycket värre än jag trodde. Vi letar vidare och jag hoppas kunna komma med en roligare rapport om ett ställe där jag i alla fall vill släppa ner ungen på golvet. Maken säger att han gärna blir hemmaman och jag kan också tänka mig en sådan karriär om alternativet är att dumpa klimpen på ett sådant där ställe.

Har ni tips på vad vi föräldrar ska fråga och kolla upp när vi besöker potentiella förskolor eller har ni kanske tips på schysta förskolor/kooperativ/dagmammor i centrala Göteborg? 

Tipsa mig för guds skull!

Okej, lite för deppigt här.

Vem vinner på att jag känner mig kass?

Jag tror att vi skulle kunna prata om dålig självkänsla, kasst självförtroende eller mindervärdeskomplex. Men det handlar ju om att ständigt ifrågasätta sig själv hela tiden.
Det är vad jag gör i alla fall. Från morgonens första titt i spegeln "Borde jag inte ha tvättat håret ändå?Gud vad flottigt det ser ut" till ständigt malande tankar om att allt jag producerar på jobbet är "ett kamouflage för att ingen ska komma på att jag egentligen inte kan någonting". På eftermiddagen glor tonåringen på bussen så innerligt att jag tänker att snart kommer han berätta för mig hur ful och dum i huvudet jag är, för jag ser säkert ut som att jag är det.

Jag går inte omkring och är rädd eller ledsen. Bara så där utmattad som jag mindes att jag kunde bli av min högstadiemobbare som kallade mig hora varje dag under hela högstadiet. Men nu är jag min egen värsta mobbare. "Den ende du aldrig kan fly från är dig själv" sa någon. Högstadiekorridorerna i mitt huvud är liksom svindlande mil som aldrig tar slut.

Då var det sagt. Puss och kram.

Det meningslösa livet

Jag har aldrig haft ett så meningsfullt liv som nu och på samma gång har jag aldrig haft en så meningslös tillvaro.

Medan snön faller utanför de K-märkta fönstren på den stora reklambyrån sover mitt barn en ljuv, mjuk sömn en kilometer bort.  Hans huvud vilar på kudden som vi nyss delade och för honom har dagen inte ännu börjat.

Jag smyger upp för att inte väcka min man och mitt barn. Jag ger katterna mat och dricker ett halvt glas iskallt vatten. På vägen mot jobbet möter jag alla de andra som också är på väg bort.

Jag tänker att de inte har var jag har, en fjunig, mjuk unge som inte släpper taget om min nacke när jag bär honom i min famn. Jag tänker att det är därför de klarar av att göra det varje dag. Gå upp ur sängen och gå till något annat. Jag har en skatt, något så ljuvligt och fantastiskt.

Jag vet också att det är min mans tur nu, hans tur att vältra sig i detta ljuva. Jag vet ju att jag måste dela med mig.  I fredags hittade min son sig själv. Hans pappa frågade honom ”Var är Veijo?” och helt plötsligt pekar han på sig själv och säger med bestämd ton ”Där!”. Han var där och hans pappa var där, men vart var jag?

Idag är kanske dagen då han tar sina första steg och då är jag inte heller där.

Det här handlar på inget sätt om att jag inte tycker om mitt jobb eller trivs där, det här handlar faktiskt inte det minsta om mitt jobb. Det handlar om allt det andra och om att jag skulle kunna offra allt på en sekund för att vara med honom.

Jag halsar det halva glaset vatten, stänger och låser ytterdörren bakom mig, lämnar allt det ljuva, magiska och stänger och låser allt jag känner inom mig. Det som skriker; Vänd och gå tillbaka!

Kärleken till ett barn; det finaste och det svåraste.

Failure is always an option

Jag och min man gick i parterapi innan vi gifte oss och jag rekommenderar alla det samma.
En sak som jag minns var att terapeuten ville att vi skulle prata om var i vilka situationer som bråk och irritation oftast uppkom. Jag minns att vi pratade om hur det är hemma hos oss när bjuder hem folk.

Jag vill att hemmet ska vara städat, sockerkakan bakad och finkläderna påtagna. Jag vill vara förberedd och organiserad. Min man tar det lite lugnare och rycker på axlarna, säger saker som "Det är ju inte kungen som kommer på besök".  Det säger han fem minuter innan gästerna kommer då vi upptäcker att toapappret är slut och besökarna får torka sig med julservetter istället.

Terapeuten berättade för oss om sin egen 50-års fest där hon bakat tårtorna. Hon berättar om sina storslagna planer för moussetårtor och chokadmarängbottnar. Hon berättar också att inte en enda av tårtorna blev lyckade, på det konstnärliga planet, tvärt emot blev de sneda och vinda och skitfula. Men de blev väldigt goda. Gästerna skrattade åt tårtorna men berömde dem för att de varit så fantastiskt goda. Terapeuten säger sedan att trots att tårtorna inte blev så perfekta så hade alla väldigt trevligt och tårtorna blev uppätna. Hon beskiver kalaset som en succé. Jag höll inte med. För mig var det ett misslyckande. Fula tårtor må vara goda, men de är fortfarande fula, misslyckade. Hur kan man nöja sig med det undrade jag.

Idag var jag på imporovisationsteater med en bästis. Teaterledaren lockar in oss i diverse vuxenlekar, som t ex berättarleken (ni vet där alla deltagare får säga varsitt ord som tillsammans bildar en historia). En sak som han säger är att det är misslyckandet som är det roliga, det intressanta och det som vi skrattar åt. Det är det oväntade som är det knasiga, det som är fel är det intressanta. Han ber oss tänka på detta och inte censurera oss själva genom att tänka att vi måste göra rätt.

Jag börjar tänka på sådan där primitiv humor där det är bananskalet och inte personen på promenad som blir det roliga. Bananskalet ska inte ligga där, det ska ligga i soptunnan. Men någon misslyckad jävel har slängt det på gatan och någon ännu mer misslyckat har trillat på det. Det är misslyckandet som gör det intressant.

Jag ska tänka på det. Jag som är så förtvivlat rädd för att misslyckas. Kanske kan det göra mig till en ännu mer lyckad person.

Var kommer ångesten ifrån?

I Ingmar Bergmans sommarprat från 2004 ställde han frågan var kommer musiken ifrån?
Jag tycker det är en fascinerande frågeställning när det gäller det mesta. Var kommer allt ifrån.
När börjar vi till exempel bli ängsliga? Inte föds vi på det sättet. Vi föds med en tro, eller snarare övertygelse om att vi är fullkomligt älskvärda. Värda att vårdas och lyssnas till. Det är därför spädbarn skriker, för att de anser sig förtjänas att lyssnas på. Någonstans på vägen mot att bli äldre lär vi oss att vara tysta. Att det vi vill säga inte spelar någon roll. Att den smärta eller känsla vi vill förmedla inte är värd att tas på allvar. Jag funderar på om det är svaret på var ångesten kommer ifrån. Om den lindas som en hårboll som kommit från allt för ivrigt slickande av vår såriga päls? Hur den ludna bollen växer i vårt inre och tar allt större plats.

Här kan ni lyssna på Ingmars sommarprat och det här är min sorgligaste visa;