Déjà vu

Så sitter vi där igen. I korridoren där golvet av grön plast letat sig upp på väggarna. Den slarvigt målade väggen i terrakottafärg, samma färg som på lokala pizzerian i alla städer jag bott i. Väven därunder som tränger igenom. Dörrar med greppvänliga handtag och skyltar med text som ”Sköljen” (där hoppas man att bebisen i magen inte kommer hamna) och ”Samtalsrum” (dit hoppas man att bebisens föräldrar inte ska behöva gå). Så får jag skaka min fuktiga hand med doktorns sträva och torra. Så får jag lägga mig på britsen återigen. Och sedan ska skallen mätas, armar, alla ben och hjärtat ska kollas. Ibland vill jag att de ska låta min unge vara därinne, bara få vara ifred - omätt och underbar.


Så maken håller handen och kollar bort tills vi får se Palten i 3D-bild och den där inne är perfekt såklart. Så himla fin med en mun stor nog att vända Mariekex i (arv från mig). Men ingen vet och kan såklart säga. Varför benen inte växer som de ska. Det kan betyda mycket och det betyder inte betyda något, vi får vänta helt enkelt. 79 dagar kvar till beräknad nedkomst.