Dagarna knapprar på. Byxorna spricker när jag ska dra på mig gummistövlarna. Blöta löv skapar halkiga hinderbanor på väg till och från jobbet.
Nu är det alldeles snart ett år sedan jag och min man gifte oss man och Maria Sveland har just släppt en bok om lyckliga skilsmässor. Det finns sådana, det är jag säker på. Jag är till exempel ett lyckligt skilsmässobarn. Sedan om mina föräldrar var lyckliga under skilsmässan, det vet jag inte. De pratade inte om lycka med mig på det sättet.
En vän sa till mig att det var ett under att jag var gift. Hon sa det inte som en förolämpning på något sätt, kanske mer som en undring. Hur gick det till? Ja, jag vet inte. Kan man säga att det blev så, för det fanns ingen anledning att det skulle bli på något annat sätt. Jag är väldigt nöjd med det här med att vara gift, vad som än händer imorgon. Det var så vi bestämde jag och min man. Vad som än händer så är det såhär det känns idag; bra att vara gifta, kanske känns det så imorgon också, kanske inte.
Jag utvärderar inte hur lyckliga vi är i vår relation varje dag, en regnig onsdag orkar jag inte det. Men kvartalsrapporterna har sett bra ut hittills.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Du är underbar Elin! Fyfan vad jag saknar dig!
SvaraRaderadu når alltså fortfarande ned till stövlarna.. vänta bara tills du måste be om hjälp. eller tills stövlarna faktiskt inte passar längre!! fast gummistövlar brukar ju vara det störst tilltagna fotplagg man har, så du kanske klarar dig. eller så har christo ett större par du kan låna ifall du behöver ha i tjocksockar när kylan kommer :)
SvaraRadera