As time goes by

På Umeå Open såg jag min gamla högstadieförälskelse. Jag var kär i honom i tre år och skrev i min dagbok något om honom varje dag. Det kunde stå till exempel; "Idag väntade jag och Helena utanför matsalen tills dess att hans lektion slutade så att jag kunde stå bakom honom i matkön, idag hade han en jättefin blå skjorta och jag tror att han tittade lite på mig". Han var en indiekille. Han hade slips och pottfrisyr. Jag försökte först få honom intresserad genom att ge honom bullarna jag bakat på hemkunskapen. Sedan släpade jag runt på ett nummer av tidningen Pop som jag slet upp när han gick förbi så at han skulle fatta att jag också var Indie. Jag gick fram och frågade honom meningslösa saker som vilket år Velvet Underground and Nico skivan kom ut. Inget funkade. Han var aldrig otrevlig men aldrig ens en smula intresserad av att spendera sin värdefulla indiepubertet med mig. Han blev ihop med en brud vars favoritmusik var blandbanden med Suede b-sidor han spelat in åt henne i uppfostrande syfte. Jag lånade en bok om voodoo. Jag kom över honom men lärde mig att killar inte vill ha tjejer med en bättre skivsamling än dom själva. Han var inte så snygg som jag minns honom för tio år sedan. Hans näsa var helt uppenbart det sista som slutade växa på honom.