Det händer då och då, med allt tätare mellanrum och jag förstår att det är en del av livets gång.
Människor runt omkring mig blir gravida. De första "fallen" försatte mig i totalt chocktillstånd, jag tänkte på det i veckor och ältade hur otroligt märkligt det var att just de eller den skulle ha barn. Själv tror jag inte att jag skulle klara av att ta emot beskedet om jag vore gravid. Jag har verkligen ingen aning om jag skulle skratta eller gråta (trots att jag då och då önskar mig en liten mjuk bebis, att pussa på). Det verkar också som dessa gravida inte tycker att det är en så fasligt uppseendeväckande histioria det här med att de ska ha barn. Jag tycker det är hur stort som helst. Häromdagen gick jag in på Polarn & Pyret för att titta på barnkläder åt min vän Ullis som ska få bebis vilken dag som helst, men jag fick panik och störtade ut ur butiken, bebispanik!
Men om jag skulle bestämma mig för att skaffa barn nu är ju detta föga revolutionärt. Jag är i en stabil relation, jag har ett fast heltidsjobb, jag fyller 25. Men det är som att jag ändå tänker att om jag får ett barn kommer socialen komma och ta det ifrån mig. Jag - en tonårsmamma utan känsla för ansvar. Jag kan ju inte rent fysiskt bli tonårsmamma ju, jag är för gammal. I min ålder hade mamma just gift sig skaffat radhus och sitt första barn. Men jag är en sådan där patetisk som vid 65 kommer med floskler som att jag "känner sig som 15", blä och ursh jag hatar sådana.
Det händer något i mig när jag får höra att folk runt omkring mig ska ha barn, jag tror att det kan vara så att jag önskde att jag kände mig redo för barn men sörjer att jag verkligen, verkligen inte gör det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag känner mig redo, så redo som jag tror jag kan känna mig, men jag får fortfarande panik titt som tätt ändå. Och jag LOVAR dig att den dagen jag är preggad kommer jag INTE ta det med ro. Det är ju helt enormt, livsförändrande, det största som kan hända, osv etc floskler, men jag tycker verkligen så. Jag är helt fascinerad över att vi som simpla människor kan tillverka andra, pyttesmå, människor, bara sådär. Människor som ser ut delvis som en själv och delvis som ens partner, de tär otroligt. Helt galet.
SvaraRaderaOch med tanke på hur du är med katterna och hur du är med Luna så tror jag nog att du är mer redo än du tror dig vara, men att det är ett kontrollbehov och en slitning mellan ungdom och vuxen som gör sig påmint hos dig. Du får vara barnpassare när vi väl har knodd och öva dig lite. ;D
SvaraRaderajag tror att det är få som är redo innan de får barn, egentligen.
SvaraRaderamen man har ju nio månader på sig att vänja sig vid tanken, och sen när det mjuka gullet kläcks så inbillar jag mig att man, även om man förmodligen är skräckslagen, kanske är lite mer redo.
för man kan ju inte gärna ångra sig då och stoppa tillbaka den.
jag har sett förvandligen från strultjej till mamma hos några vänner, och jag slutar inte förundras. klyschigt, men man "växer med uppgiften" tror jag.
jag läste om en studie som hade gjorts om varför den mänskliga honan lever så länge efter att hennes fertila period är över. och slutsatsen de kom fram till var att hon ska hjälpa sina barn när de får egna barn.
det tycker jag är en fin tanke.
Åh, det låter jättefint. :D Jag tror inte heller att man nånsin kan vara helt förberedd på precis allt med barnkarusellen förrän man står med knytet i famnen, det är det jag menar med att jag känner mig så redo som jag kan. Jag tror det där är himla individuellt också, det jag känner som "redo" kanske inte är i närheten av redo för nån annan brutta, osv.
SvaraRaderajAG HOPPAS BARA ATT DENNA PANIKRÄDSLAN SKA GÅ ÖVER, (freudiansk capslock?!)
SvaraRadera