Därför

Mamma ville inte lära mig läsa för tidigt, hon ville att vi skulle vara små så länge som möjligt. Jag skrev ändå bokstäver och låtsades att de var de ord jag hade tänkt mig. När jag sedan lärde mig läsa var jag på inget sätt bäst i klassen. Vi hade tre olika läsböcker på olika nivåer; Leo – den avancerade varianten för de snabblärda. Elsa – för de som var sådär mittemellanbra på att läsa och så fanns boken som hette Ola – lättläst med korta meningar och stora bokstäver. Jag fastnade i Elsaboken och kom aldrig vidare till den åtråvärda Leo-kategorin.

Men jag slutade inte att skriva för det. Jag skrev lappar och dikter och små sagor, jämt. Allt jag har hanterat, bra som dåligt, har jag tagit itu med genom ord. När jag gick reklamskola och inte visste om jag skulle satsa på text- eller bildkommunikation frågade en lärare mig hur jag tänkte – i bild eller i ord. Svaret är att jag tänker ord men i olika typsnitt, storlekar och färger. När jag ska göra svåra saker, som tentan i företagsekonomi, skriver jag ner numren med bokstäver för att förstå vad de betyder och inte känna mig rädd för dem. Min relation till ord och text är en kärlekshistoria som rymmer det mesta. Jag har haft perioder då jag inte skrivit, men ordet kommer alltid tillbaka förr eller senare.

Förra veckan frågade min fästman mig varför jag inte skriver på bloggen längre. Jag svarade att jag var för trött, och det är sant. En sjuklig trötthet har tagit över hela livet och gjort även minsta lilla pryl oöverkomlig. Det är inte så att jag inte vill skriva här, träffa alla mina fantastiska vänner och ”börja träna”, det är bara det att jag är så väldigt trött. Livets dramaturgi, eller rättare sagt min roll i filmen om mitt liv börjar likna en avdankad skådis. Just nu är jag typ Eddie Murphy som lever på gamla meriter och inte orkar ta roller som kräver mer än att jag drar på mig en tjockiskostym och ett par hängslen. Och jag vill liksom ge mer till er, därav ingenting.