Hemmavid

Ångest, ångest är min arvedel. Nej ångest är ingen arvedel, det är en liten mask som kryper in mellan fingrarna och tårna och lägger ägg under huden. Det är därför det är så obehagligt. När jag är i min gamla hemstad kryper de alltid in i mig, de där maskarna, de kliar och du kan inte vifta bort dem.

Eftersom mitt liv är så annorlunda nu är det lite som att återgå till ett tidigare liv att komma tillbaka, det blir därför ganska dramatiskt. Jag har tillexempel inte torgskräck i någon annan stad, vet inte riktigt vad jag är rädd för? Kanske att de gamla åren ska hinna ifatt mig och trä en mörk säck över mitt huvud igen.

Men var det så hemskt då? Inte bara en vanlig tonårsångest? Jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag skrev till en vän att det jag beundrade med henne är att hon tagit itu med sitt förflutna. Det har inte jag gjort, men jag har hittat hem och det är jag ganska stolt över.

Jag satt en lång stund igår och tittade på älven som också flyter under broar och genom städer och tänkte att det är väl det jag också gjort.