Trodde aldrig att jag skulle bli...

...besatt av antika ringar. Bröllopsbestyren har lett mig in på märkliga stigar. Eftersom vi inte vill/kan köpa en ny/dyr ring så blev det helt enkelt en ruggigt gammal sak istället, billigt, tjusigt och nästan lite magiskt. För det var så jag kände när jag såg min nya bekantskap första gången på mitt ringfinger. I ett fånigt lyckoskrik sken ansiktet upp av denna symbol för slaveri, patriarkat, överklass och en massa andra saker jag har mer eller mindre svårt för.

Min ring har mycket otydliga stämplar, det enda som syns är egentligen en suddig oval kattfot, vilket indikerar att ringen är importerad. Fattningen är lite speciell så jag började surfa runt och hittade fler ringar som liknade min.

Det finns många fina detaljer med de äldre ringarna, som att de inte är gjorda för elektriskt ljus tillexempel. De är slipade för att vara vackra i skenet av levande ljus (som ju var det som fanns att tillgå på den tiden de tillverkades). Andra fina detaljer är att de ofta är graverade på insidan av ringen, något som ju inte syns utåt, men som bäraren vet om. Fint tycker jag.

Ringarna på bilderna här nedan är från omkring 1780-1790, min ring kan vara något senare (och är mindre), men jag har inte fått något årtal definierat. Detektivarbetet fortsätter alltså.

Tack till fröken T som med hjälp av sina new age-skills lovat rena ringen från eventuell dålig karma, det känns tryggt.

Inte för att jag i vanliga fall svänger in hos juveleraren var och varannan dag, men om jag hamnar i sitsen att köpa äkta smycken, kommer det bli antikt glitter för hela slanten.