Kokosmattor från förr

Att bli äldre bara sådär. Igår hade jag en bra dag och tänkte; Nästan trettio år gammal. Det är ganska okej. Det hade kunna varit värre, och bättre, men det hade kunnat varit värre.

Varje år slår det mig att jag faktiskt är precis samma person som jag var då. Oavsett år av livserfarenhet, äktenskap och karriärskliv. Jag tycker fortfarande att klimp är det godaste i grönsakssoppan och jag är fortfarande rädd för kalla fingertoppar som håller hårt om min handled. Jag är också rädd för män som talar med hög och stark röst.

Mamma sa att jag var modigare förr, för då brydde jag mig inte lika mycket om vad andra tyckte. Det är sant det är en skillnad. Mot för nu. Nu är jag mer en diplomat, men det kommer väl som ett brev på posten och som en vaddering av ilskan jag skrev om tidigare.

Jag drömde i natt att jag vaknade upp och behövde gå på toaletten. Jag vaknade i mitt gamla flickrum i villan från 70-talet. Jag blev tvungen att gå den långa, mörka korridoren från mitt rum till toaletten. Heltäckningsmattan av kokosfibrer rev mot undersidan av fötterna. Det gulnade furutaket tycktes sänka sig mot mig och jag skyndande på. Det måste ha varit vinter, februari som nu, för utanför huset var det tyst och mörk, dovt blått och kallt.

Jag nådde toalettdörren, tryckte ner handtaget och dörren var låst. Det var också då jag vaknade. I min gråmålande trea med parkettgolv och stenplattor. Högt ovanför marken, bland fiskmåsarna som inte bodde i min barndoms norrländska by. Jag ruskade sömnen ur kroppen och knölade in den minsta katten under täcket. Kramade djuret som en trasa. Somnade till det spinnande ljudet. Vaknade till ännu en vecka igen.