Filmfestivalen är över för i år. Göteborgs 34:e filmfestival alltså.
Jag såg bara två filmer och gick på ett föredrag med Charlie Kaufman där Marit Kapla som höll i intervjun sammanfattade sin insats genom att säga ”Well Mr Kaufman, time is running away”, hade varit roligare med ett lite mer spontant samtal än frågor lästa från ett papper.
Sedan blev det en filmen Upside Down, en dokumentär om de coola killarna på skivbolaget Creation. Ja, alltså för det var mest killar. Regissören, Danny O'Connor, satte sig bredvid mig och Christo och var trevlig men uppenbarligen väldigt påverkad av åtminstone alkohol. Han gillade hur som helst sin egen film, eller så var det ett nervöst beteende, för han skrattade högst av alla och sjöng med. Jag skakade hand med Alan McGee som var på plats. Jag sa ”Thank you Mr McGee” och han sa ”For what?” och jag svarade ”For everything”. Jo för utan Mr McGee inget Jesus and Mary Chain och inget Primal Scream och inget Ride, typ.
Film nummer två hade jag fått för mig var en romantisk komedi, med detta sagt fick jag inte med mig maken. Jag gick själv fullkomligt oförberedd på vad jag skulle få se. Jag var dessutom sen och fick roffa åt mig den plats som erbjöds i den redan fulla salongen. Filmen var Derek Cinfrances Blue Valentine.
Jag har inga problem att gråta till film, eller musik, eller knoppar som brister, jag gör det hela tiden. Med Blue Valentine var det annorlunda, jag blir fullkomligt stum och ändå pågår en känslostorm av orkanstyrka inombords. I filmen möter vi Dean och Cindy. Vi möter den från det första ögonkastet och genom deras kärlekshistoria. Det är lätt att dra paralleller till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, det är också en skildring av hur jävligt och underbart ett förhållande kan vara. Men i Bergmans tolkning har jag alltid stört mig på huvudkaraktärerna Marianne och Johans patriarkala relation. Jag förstår mig aldrig på vilken grund deras kärlek bygger på. Hur och varför blev de förälskade och varför kämpar de för något som inte finns? Historien blir liksom inte trovärdig för jag tycker så fruktansvärt illa om karaktären Johan.
Vad Derek Cinfrance gör i Blue Valentine är att han på ett skickligt sätt låter tittaren förälskas i Cindy och Deans förälskelse, det är också därför filmen kommer tillbaka med andra känslor, som ett stenhårt slag i magen. För det är ingen enkel kärlek, och heller ingen ovanlig, som vi får ta del av, det är helt enkelt kärlek. Eller som jag känner igen kärlek. Och det handlar inte om att ta sida, att tyda vem som är den elake, det är liksom inte så enkelt.
Grizzly Bears Alligator avslutar filmen. En sång som jag hade på repeat i ipoden under några jävliga dagar en vår för typ tre år sedan. En vår då jag höll på att kasta bort min finaste relation. Jag är glad att det applåderas efter filmerna på filmfestivaler, det förlöser lite. Själv stod jag som en urlakad strömming med gapande mun och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag gjorde ett tappert försök och tog en öl och en cigg, men det var liksom bara att åka hem igen.
Om ni bara ska se en film i år.
jag vill verkligen se den här valentinefilmen. Vet du om den kommer gå på bio och så som vanligt?
SvaraRaderaFörresten, det är roligt när du skriver.
Puss
Tack Kråkan! Du som bor i storstan' borde inte ha några problem att se den på bio tycker jag. Kanske kan man "säkerhetskopiera" den från nätet annars. Puss, puss!
SvaraRadera