Kroppen är ett kärl

Saker bebisen i magen gillar;

1. Skäggrock
2. Körsbär
3. Bada i bassäng
4. När pappan uppmanar till en roundhouse kick

I min familj har alla kvinnor haft magar, hur magra de än varit i övrigt. Min mormor var som en liten sparv, En och femtio lång och tunna, seniga armar. En gång öppnade jag av misstag dörren till badrummet och såg min lilla mormor stiga upp ur badet. Kroppen var så liten och tunn och strimmig av årens veck men naveln låg som ett bagelhål inbakad i en mjuk, jäsande mage.

Så ser jag också ut. Kan inte minnas att jag någonsin haft en platt mage, kan inte heller minnas att jag någonsin tyckt om min mage. Har alltid hatat hur den vällt över och putat ut från alla kläder oavsett hur smal jag varit i övrigt. Har svultit mig själv och trängt in kroppen i trånga kroppsstrumpor och skämts, skämts, skämts över att visa upp min kropp.

När jag blev gravid tänkte jag inte på det här med kroppen,att den skulle förändras. Teoretiskt förstod jag ju det, men att jag skulle älska min mage och känna mig som en enhet med den och att den på samma gång skulle vara alla andras egendom var jag inte förberedd på.

Eftersom jag haft sådana magkopmlex har inte ens mina sängkamrater fått känna på min mage, aldrig. Nu skulle folk helt plötsligt kladda på. Och jag har själv kladdat på andra pregnosar, jag är inte mycket bättre, det har liksom bara gått per automatik. Det har även tyckts lämpligt att kommentera hur stor den är, att magen är en "flick- eller pojkmage" och så vidare.

Graviditet och vikthets har kloka Alex skrivit bra om och med mina gamla demoner i bagageluckan har jag vägrat väga mig mer än absolut nödvändigt.

Just nu är min kropp ett kärl för något annat. Mestadels gillar jag det väldigt mycket för det tar liksom fokus av min egen kroppsfixering.