Jag, Vickan och våra bebisar

"– Det är ju en mycket glädjande nyhet för mig som ordförande i Rojalistiska föreningen. Det betyder ju förhoppningsvis att tronföljden säkras, och det är ju viktigt eftersom jag vill bevara monarkin, säger Patrik Åkesson.
– Det viktigaste är ju att det är ett välskapt barn och att allt går bra, om det är en pojke eller flicka spelar ju mindre roll, tillägger han."

Vi outade oss samma dag jag och prinsessan Victoria, så mycket mer än det kanske vi inte har gemensamt. Hon var till exempel mycket modigare än vad jag var. Jag ville knappt berätta det för någon, någonsin och har väntat och väntat. Det handlar inte om att jag inte är glad och önskar mig det här barnet mer än något. Det var snarare för att jag inte ville riskera min känsla av det fina, fina som jag och bebisen i magen hade. En hemlig, helig allians mellan mig, min man och bebisen. Världens finaste hemlis.

Jag hade verkligen inga drömmar eller förhoppningar på hur omgivningen skulle reagera, och det har varit väldigt olika reaktioner. Inte alla har varit glada. Och det får man väl ta. Att inte kunna glädjas åt att någon väntar barn kan ju handla om många saker, missunnsamhet behöver inte vara den enda orsaken till att ta ett steg tillbaka.

Det har varit mycket oro de senaste månaderna. Vår bebis är till exempel lite för liten för sin ålder. Vi har ställts inför väldigt svåra ställningstaganden och ultraljudet var en mardröm. Att vid utgången på kliniken möta lyckliga föräldrar som skrattande höll bilder på sina bebisar från ultraljudet fick mig att vilja kräkas. Bilden på min egen lilla, lilla palt låg väl nedpackat i min handväska, jag klarade inte av att titta på det lilla knytet. Jag ville plocka upp en sten och kasta på det där lyckliga paret istället, jag hatade dem.

Vi fick vänta i två veckor på att göra ett nytt ultraljud, vi skulle om vi ville få möjlighet att göra ett fostervattensprov för att på det viset se om bebisen hade några skador, vi skulle få möjlighet att ta bort barnet också.

De följande två veckorna tänkte jag inte alls, tog inte ställning till fostervattensprov eller abort eller vilka skador som barnet eventuellt kunde ha. Jag sorterade inte alls tankarna jag bara gick runt i en tjock dimma. På nätterna vaknade min sovande kropp av att min vakna hjärna tvingade mig att bearbeta tankarna men det slutade bara i gråt och panik.

Dagen för ultraljudet kom. Jag klädde mig lite extra fint, jag skulle ju träffa mitt barn igen, kanske för sista gången. En snäll doktor med tysk brytning tog emot, gelén på magen var kall. Hon såg mycket koncentrerad ut. Kärleken till den lilla varelsen på skärmen vällde upp i mig när jag såg hur den sprattlade omkring där inne. Jag som ansträngt mig så mycket för att inte känna något.

Undersökningen tog en timme och läkaren gick igenom hela lilla paltens kropp. Jag tänkte på hur fantastiska våra kroppar är, hur saker och ting ska sitta på rätt ställe för att allt ska fungera, hur otroligt det är att vi faktiskt fungerar, kan gå och stå och tänka. Vår bebis såg frisk ut, fortfarande liten, men ingenting såg konstigt ut på skärmen.

Den svarta våta bläckplumpen som täckt dagarna torkade och blektes ut av sommarsolen och vi tillät oss att vara lyckliga och inte oroa oss mer.

Min vän Jenny sa en sak till mig som jag har jag burit med mig. Hon var då själv höggravid och sa till mig ”So what om det inte blir ett a-barn?” och det är sant.

Därför blir jag så oerhört provocerad när Patrik Åkesson från Royalistiska föreningen säger: ”- Det viktigaste är ju att det är ett välskapt barn."
För vad är ”ett välskapt barn”? Från ett pregno till ett annat vill jag säga till Victoria ”So what om det inte blir ett a-barn?”. Det är din fina lilla, älskade bebis ändå.